Aftonbladet – 15 augusti 1872, sida 2

det får en så inbjudande anblick, anmärkte George. Ja! jag såg syrenerna stodo så vackra på Sorel Cottage då jag var der härom dagen. Vi hafva inga sådana här. Hvarför? Vilja de inte frodas? Jag vet inte. Elfridas sinnesrörelse tilltog för hvarje ögonblick, hon kunde med möda tvinga orden öfver sina läppar. Nu uppstod en tystnad, hvilken var i ännu högre grad plågsam. Under det de gingo fram och tillbaka mellan häckarne slog George i förvirringen med sin promenadkäpp utaf den späda bladknoppen på buskarne och bis behöll tystnaden. Slutligen tog had med nervös ifver upp sin klocka och sade: Åh, hon är ju half sju, då måste jag gå, jag har lofvat att vara hemma till klockan sju. Farväl, tillade han, tågande Eifridas hand och såg med en bönfallande blick på henne. Med darrande röst framhviskade hon ett farväl till svar. För ett ögonblick höll han hennes hand varmt och härdt sluten i sin — vände sig hastigt om och gick, Haa hade ej hunnit mer än några steg bort, då en tanke, en farhåga blixtsnabbt genomkorsade hennes hjerna — om hon aldrig skulle återse honom mer — om detta var sista gången — hon ilade utför trädgårds. vägen och upphann honom just då han öpp. nade: jerngrindarne, lade sin hand på hans arm och ropade med ängestfall röst: George, Georg! du måste tala med mig innan du går! Han vände sig om med ett af glädje och och sinnesrörelse glödande ansigte, Hvad ir det, Frida? frågade han. Säg mig att jag handlat rätt, sade hon vevekande, säg mig det, George, innan du såra . i (Forts.)