Aftonbladet – 15 augusti 1872, sida 2

med Hölene du Broissart — men nu var det ohjelpligt, han hade gifvit till spillc både hennes och sin egen lycka. Han var så upptagen af sina grubblerier, att han all deles glömde hvar han befann sig, ända tills han stod utanför inkörsportarne till Lawn. Han stannade, lutade sig mot den ena jern grinden och blickade upp emot fönsterna till de rum, der han tillbragt sina lyckligaste stunder. Så stod han en stund fråssande af sina minnen och sin saknad och fördjupade sig i elegiska drömmerier — vid ljudet af sig närmande fotsteg spratt han häftigt till och innan han hunnit draga sig tillbaka, kom Elfrida längsamt gående bakom Rhododendron-häcken, hvilken hittills hade dolt henne för hans åsyn. Hon igenkände honom genast och uttalade med förvåning hans namn. Det fanns nu ingen reträtt, han måste gå in genom grindarne och framstammade någon osammanhängande ursäkt för sin dervaro, Jag gick händelsevis förbi, sade George, och stannade för att än en gång se på den vackra trädgården, men jag väntade inte att råka dig. Jag kommer just hem ifrån en liten ut flygt i vagn, svarade Elfrida förvirrad, och det var så kallt i afton, att jag skulle försöka gå mig varm här i trädgården en stund. Det är ovanligt kyligt för att vara i Maj månad, sade kapten Treherne, Ja mycket. Vi hafva haft en lång vinter. Han började gå bredvid henne fram och tillbaka på trädgårdsgången. Vi få nog en.så mycket varmare sommar i stället, återtog han. Ja det är nog troligt, svarade Elfrida, Träden börja nu att löfva sig och lan