Aftonbladet – 14 augusti 1872, sida 3

före afresan få tid att mera helsa på El frida. Vi resa i öfvermorgon och jag har dess förinnan så många besök att göra, att jag nu inte kan bestämma om jag får tid att komma hit igen eller inte. Hvad tror du George? Jag fruktar att vi ej få tillfälle komma tillbaka, svarade George mycket allvår samt, så att det torde vara bäst du säger farväl nu med samma, Heldne. Ja, jag tror det, min söta mrs William ehuru det är riktigt ledsamt att nu skiljas. men jag hoppas att ni kommer och helsal på oss på Ariscedwyn, och stannar hos 08s en tid, ty der blir rysligt ödsligt och trå gt. I sitt högmod att vara gift — och med George Treherne — tycktes Hålene alldeles hafva förgätit sin gamla ovilja emot El frida. Men hennes vänskap, liksom alla hennes känslor voro blott ett sken på ytan och skulle icke tålt det minsta bepröfvande. Då hon hu stod der i sin tjocka, släpande brokadklädning, med blixtrande juvelarm band omkring handlederna och den blekröda crepehatten öfverhöljd af franska blommor. utgjorde hon en fullständig kontrast till den smärta, enkelt klädda gestalt som stod fram för henne, med sin kalla hand sluten i Hå lenes glacgbehandskade. Betjenten hade nyss tändt ljusen i kandelabrarne och som de nu stodo midt i det fulla ljusskenet. gjorde George en tyst jemförelse mellar dessa båda qvinnor; — den ena, den till vansinne älskade Elfrida, hvilkens förtrol lande, ungdomliga skönhet han sett gradvis vissna bort, under hennes strider med kär leken för honom — hvilkens hjerta han nu insåg, att han genom sitt öfverilade, dårak. tiga äktenskap så obotligt hade sårat och