Aftonbladet – 14 augusti 1872, sida 2

ELFRIDA KÄRLEKENS FÖRVECKLINGAR) FLORENOE MARRYAT. Han hade lydt ingifvelsen af en ogrundad misstanke, hvilken blifvit närd genom lumpet prat, och då han nu var ensam, fann han sin öfverilning vara en orättvisa. Han hörde den misshandlade hustruns steg försvinna och kände med detsamma, att han gifvit ett dråpslag åt hennes tillgifvenhet för honom. Han skulle velat offra mycket, om han kunnat återtaga de sårande orden, det kränkande slaget; men han kände ej det rätta sättet att försona ett begånget fel. Om han hade haft ödmjukhet nog att följa sin hustru och ångerfullt erkänna: Elfrida! jag hade orätt, förlåt mig! så hvem vet, om ej det unga blödande hjertat, i denna pröfningens yttersta nöd så mottagligt för hvarje glimt af tröst, hade med förtroende slutit sig intill hans och med en öppen bekännelse af sina lidanden erhållit styrka att bära dem och återkomma till sig sjelf och honom. Elfridas hjerta var ett enda öppet sår, och just nu skulle några ord af vänlighet från hennes mans läppar egt makt att bringa henne till en ångerfull förklaring och väcka hos henne en längtan efter någons huldhet — till och med hans — att trygga sig till och fylla en liten del af det förfärliga tomrummet i hennes själ. ?) fo A. B. 34 108, 109, 111, 118, 114, 116, 117, 119, 120, 122—195, 121—1?3, 140—144 146, 148—163, 155—167, 169—186.