Aftonbladet – 13 augusti 1872, sida 2

försökt att vädja till hans fadershjerta och detta skulle ha bevekt de fleste män, men han var olik andra. Då hon med räddbåga slutat sitt tal brast villiam ut i ett gapskratt. Du kan väl aldrig mena... här afbröt han sig sjelf med ett nytt ljudeligt skratt, under det harmens rodnad spred sig öfver Elfridas bleka kinder; Elfrida, du måste verkligen lägga bort dina fjolliga ider; du ämnar väl aldrig säga mig att du går sorgklädd för förlusten af ett några timmars gammalt barn — ett barn, som under dylika omständigheter i alla fall aldrig kunnat lefva. Jag trodde förb... mig inte att du var så enfaldig, men jag förmodar, att det är bara en ursäkt, då du vet att jag hatar svart. Huru som helst, så torde du nu lägga af det. Ja, jag skall genast utbyta min sorgdrägt emot en annan, sade Elfrida högdraget. Hennes stolthet hade nemligen blifvit väckt genom mannens förlöjligande af hennes känslor. Då hon uppsteg för att lemna rummet tillade hon: Jag inser nu att det var dåraktigt att begråta förlusten af en son, som, om han fått lefva, kanske skulle trädt i sin faders fotspår. Förrän orden gått öfver hennes läppar, bäfvade hon för den verkan hon anade att de skulle medföra, William Trehernes hånfulla ansigtsuttryck ombyttes nu till ett af blossande vrede, han rosade upp från sin stol och grep henne häftigt i armen. Säg om det en gång till, skrek han och kramade hennes arm så hårdt att hon höll på att digna, upprepa de orden om du vågarl O, William, släpp mig, qved Elfrida, du sade ju sjelf att det ingenting var att görja öfver.