Aftonbladet – 13 augusti 1872, sida 2

tinningarnå, Som bade känsla och lif samtidigt varit färdiga att slockta, Tillbragte måhända äfven någon annan i en Gvälfall vaka, denna natts mörka, oändliga timmar? Trängde sig måhända, hos ett annat lidande hjertå, ähingen öm den ökade ofrid det skapat bjertare, fastän nu försent, ffam, jagande bort hvarje skymt af lycka och ugn? Vi veta det ej, men vi tro det. Då William Treherne några dagar efter bröllopet återkom hem, fann han Elfrida i ett allt utom önskvärdt sinnestillstånd, Han hade otaliga historier att berätta från bröllopshögtidligheterna, beskrifningar öfver nöjena, festiältiderna och alla möjliga tilldragelser. För att ej väcka hans förargelse måste Elfrida med låtsadt intresse och ett småleende på läpparna afhöra alltsammans. Jag försäkrar dig, Elfrida, anmärkte han, att du ser allt mera hängfördig ut och blir tråkigare för hvarje dag. Hväåd i hela verlden fattas dig? . Det är bestämdt den odrägliga sorgdrägten som gör dig så blek. Jag har aldrig tålt svart; det misskläder i allmänhet; du måste lägga af det; Sex månader kan vara tillräckligt att gå sorgklädd. Jag anhåller att du kläder dig i någonting gladare i morgon. Ack, William, låt mig bära min sorgdrägt litet längre, inte efter mamma, men efter mitt lilla barn. Efter hvem? utbrast William med retsam förvåning. Efter mitt barn, upprepade Elfrida med låg och rädd röst, väl vetande att hennes begäran skulle förefalla hennes man löjlig. Oaktadt jag så kort tid egde det, kan jag likväl ej glömma det, William; min svarta drägt tyckes mig vara den enda yttre på minnelsen om att vi hafva haft ett barn. Hon hade talat om deras barn, hon hade