ryckning öfver den lycka, som nu ytterligare kommit på hennes lott. Hennes föreställning dröjde icke med qvinlig ömhet vid tanken, att hon nu skulle blifva allt i allo för den man hon älskade — hans maka — hans lifs följeslagerska. Helene du Broissart älskade med hufvudet, icke med hjertat — hon hade icke mera verklig känsla för den elegante, fulländade kapten Treherne, än hon i fordna dagar haft för den råe, så troget älskande John Read. Hon var förtjust att gifta sig med den man, som i verldsligt fall skulle skänka henne makt och anseende. En gång närde hon med fröjd den tanken, att hon skulle blifva hustru till den vackraste fiskare på hela kusten — nu jublade hon öfver att hon skulle blifva den öfverallt firade, eftersökte och beundrade kapten Trehernes lady; tanken på att Elfrida, den tokiga skolflickan, hvilken hon inbillade sig hade gjort narr af henne, sedermera den unga sköna qvinna, hvilken tillvunnit sig all Georges uppmärksamhet och vida öfverstrålat henne i fägring, som dessutom synts vara den enda värdiga att af George blifva bemärkt — att hon kanske skulle blifva förargad, ja! svartsjuk på detta giftermål — denna föreställning riktigt smekte Helenes fantasi. Huru många qvinnor hade icke suckat förgäfves för honom!! Heölene tänkte på sin blifvande man samt på Ariscedwyns rikedomar och drog en lång, djup suck af mättad fåfänga och tillfredsstäld ärelystnad. Då hennes morfar och George åter inkommo i matsalen, syntes den förre särdeles upprymd; hans tal rörde sig under hela frukosten nästan uteslutande omkring egendomen, nyodlingar och landtbruk, och med en fullkomligt ointresserad, att ej säga sorg. sen, min hörde George derpå, (Forts.)