Aftonbladet – 10 augusti 1872, sida 3

dragenhet gick han fram och tog henne i hand sägande: Helene, jag förmodar, att min onkel, enligt min begäran, meddelat dig vårt samtal i går qväll. Jag har kommit hit ti digare än jag tänkt för det ändamål, att jag ämnade anhålla om din hand. Svarar du mig nej eller ja? Åh, käre George, sade hon med ett flin, som föreföll honom mer än andra vederstyggligt, jag har inte tänkt på den saken, det försäkrar jag dig. Tänk på det nu då, svarade han med oförändradt allvar, du vet väl, hvad du sjelf önskar i detta afseende och låt din egen vilja bestämma ditt beslut. Har du nägonting deremot? Vill du det? frågade hon till svar. Ja, eljest skulle jag naturligtvis inte framställa en sådan anhållan, Helene. Låt mig inte längre vänta på ditt svar. Då framhviskade hon, under en mycket konstlad blygsamhet sitt Ja och slöt sig närmare intill honom, som om hon hade väntat, att någon af dessa varma omfamningar nu skulle följa, hvilka hon varit van att mottaga af sin förre älskare. Men ingen ömhetsbetygelse egde rum, George Treherne endast tog hennes hand och sade ett enkelt — tack, Heilene! Jag har inte bringat dig min hyllning på ett tillräckligt artigt sätt att egentligen göra mig förtjent af ditt ögonblickliga samtycke till mitt frieri, men jag får väl bättra mig nu. Onkel väntar kanske att värt samtal skall taga slut innan han kommer ut till frukosten. Jag skall nu gå och underrätta honom om, att saken är uppgjord. Dermed kysste han henne lätt på pannan och lemnade rummet. Hon befann sig i ett tillstånd af hän