Aftonbladet – 10 augusti 1872, sida 3

råd, onkel, och jag har nu kommit till den slutsatsen, att det bästa jag kan göra är att taga det ad notam. Om min kusin antager mitt frieri och ni, onkel, ingenting har emot att jag blir hennes man, är jag beredd att gifta mig med henne när ni behagar och ju förr dess hellre. George Treherne tömde sitt glas med vatten och cognac och fyllde ett nytt. Mr Treherne blef så slagen af en angenäm öfverraskning, att han till en början icke kunde svara, och när han nu hörde brorsonen bevilja en af hans lifligast närda önskningar, trodde han sig nästan drömma. Han var icke som doktor Salisbury en öm fader, hvilken i för sta rummet ville vara försäkrad om att den man, hvilken friade till hans arfvinge, äfven egde hennes hjerta. Han tyckte numera visserligen mycket om Helene, men George och egendomen voro af vida högre och dyrbarare intresse för honom och han tänkte vid detta oväntade förslag mindre på att hans tvenne käraste anhöriga skulle blifva man och hustru, än att George, hvilken han älskade som en son, och egendomen, hvilken ban älskade som sig sjelf, skulle komma att höra till hvarandra och hans gamla förhoppningar sålunda förverkligas. Han såg nägra minuter under tystnad på George, reste sig sedan från stolen, gick fram och skakade med värma hans hand, sägande med af sinnesrörelse bruten stämma: Min käre George, min hedersgosse, jag är så glad — så innerligt lycklig — och mer kunde han icke yttra. George tömde sitt andra glas och satt sedan en stund tyst, med ögonen stirrande och fästade på matttan. Onkeln afbröt hans distraktion. När skall bröllopet stå, George? Hålåne kan nu naturligtvis inte återvända till