Aftonbladet – 10 augusti 1872, sida 2

Att den 19 till 22 augusti 1772 äro märkliga dagar i vår historia äfvensom att konung Gustaf III genom den handling, han på dessa dagar utförde, återgaf åt Sverige en inre kraft och ett anseende i yttre afseende, som det lupit fara att förlora — detta hvarken kunna eller vilja vi förneka. Det kan till och med ligga en viss sanning i det påståendet, att han genom denna hanåling räddade Sveriges nationella frihet och från detsamma afvände ett öde, liknande Polens. För vår del älska vi dock att hoppas och tro, det till och med under dessa tider en sådan lifskraft och frihetskänsla bodde på djupet hos det svenska folket — jemte det norska det enda i Europa, som aldrig böjt sin nacke under lifegenskapens ok — som i nödens stund måste utgöra bästa skyddet mot ett dylikt öde. Sverige var dock trots den korruption, som egde rum inom riksdagspartierna, icke så grundförderfvadt som Polen. Men det vari alla fall en förtjenst hos Gustaf IIT att han, med dessa folkets känslor till bundsförvandter, tog mod till sig att göra ett slut på de utmattande partistrider och den vanärande korruption, som hade utmärkt den s. k, frihetstiden. Den tacksamhet derför, som man kan vara. villig att egna hans minne, vilja vi således ingalunda beröfva det; Fn annan fråga är, huruvida någonsin en statskupp förtjenar att firas med jubelfester. För oss står lagen, såsom högsta uttrycket för ett folks personliga vilja, öfver allt annat, och ett åsidosättande eller en kränkning af honom — särdeles från dens sida, som är satt till hans högste väktare — erhåller alltid karakteren af våld och innebär ett exempel af så vådlig art, att det knappt synes vara ett folk värdigt att deråt efter långliga tider genom glädjefester gifva sin hyllning. De politiska omständigheterna kunna visserligen vara sådana, att de gifva en ursäkt eller ett berättigande åt en dylik våldsam handling såsom en sorglig nödvändighet. Men, för att den skall kunna blifva ett verkligt glädjeämne för en nation, måste derigenom åtminstone en ny sakernas ordning hafva blifvit grundlagd och stadgad, genom hvilken folkets frihet och lycka för längre tider betryggats. Vi knnna derför ej undgå att spörja historien om detta verkligen var fallet med Gustaf III:s revolution. Statshvälfningar, de må utgå uppifrån eller nedifrån, förete det ledsamma, att det icke är lätt att stanna på den punkt, på hvilken man genom dem kommit, och låta utvecklingen från densamma bli laglig och normal. De genom större eller mindre folkresningar framkallade revolutionerna bära alltför ofta i sitt sköte en serie af nya omstörtningar, som sluta med reaktionära statskupper. Lyckade statsstreck från regenternas sida innebära lockelser till nya kupper, tills det genom dem alstrade tillståndet leder till resning och revolution. Vi antaga gerna, att 1772 års statshvälfning hade sin grund i en politisk nödvändighet och att Gustaf III, då han genom densamma vedervågade krona och kanske lif, hade till synmål Sveriges frihet, ära och lycka. Men vi kunna ej heller undgå att erinra oss, att denna af de politiska förhållandena framkallade och på de nämnda motiven grundade statskupp sjutton år senare hade i sina spår en annan, hvars mål ej var folkets frihet, utan konungens envälde. För oss ledes tanken från 1772 års statshvälfning omedelbart till 1789, och exemplet visar sina vådor tydligt deri, att en kränkning af lagen till följd af fosterländska bevekelsegrunder blef ett förmedlande steg ill dess våldförande af sjelfviska orsaker. Man kan visserligen med ins. se bort ifrån orsakerna till missnöjet under de senarel iren af Gustafs regering och fästa sig blott vrid sjelfva statshvälfningen. Men hvad blir väl dess betydelse, när det tidehvarf af lugn och frihet, för hvilket den utgjorde utgångsounkten, hade en varaktighet af knappa jutton är, och då den i stället kan anses i ig hafva burit fröet till den absoluta koiungamakt, som inom ytterligare tjugu år ände Sverige till ett icke mindre förderf in det, från hvilket Gustaf III:s mod och osterlandskärlek vid det förstnämnda tillället räddade det. EET AT 1