Aftonbladet – 9 augusti 1872, sida 2

hans ställning i lifvet och utsigter för framtiden samt jemförde dem med sin egen makt och rikedom, kände hon sig nästan hägad att le åt sin egen enfaldiga fruktan. Gradvis dogo de oangeväma intrycken bort och Helene afvisade minnet af John Read, såsom något högst besvärligt. Om hon någon gång tänkte på hans sista besök, var det snarare för att förundra sig öfver hans besinningslösa uppförande än att ångra sin egen hjertlöshet. Huru kunde man väl finna sannolikt, att hon, mademoiselle du Broissart skulle lemna sina nyfunna slägtingar, sin börd och sin rikedom och följa med honom, en arbetskarl, klädd i simpla,grofva kläder, för att lefva med bonom i en koja vid stranden. Det var ju en galenskap enligt verldens gång; men John Read kände mycket litet af denna hårda verld, kände deremot mycket af hvad han trott vara Helenes hjerta. Hon egde likväl intet sådant, och all den känsla, som hade väckt till lif hans djupa kärlek, var hos henne endast ett flygtigt intryck, hvilket skenheligt underhölls af fruktan för upptäckt. Om hon en vacker dag fått höra, att John Read blifvit funnen drunknad i kanalen, skulle hon hafva känt sig tacksam att han kommit ur vägen och hon icke mer -behöfde oroa sig för honom. Hon afskydde minnet af de kärleksscener, som egt rum dem emellan, och ingen enda känsla af medlidande inrymdes hos henne för hans trogna hängifvenhet och djupa förtviflan — hon önskade blott att aldrig mera få se honom. Hon jemförde honom med sin kusin, kapten Treherne, och hvad var naturligare, än att John skulle förlora på jemförelsen. Till en början drog hon sig för att återtaga sina vanliga eftermiddagsridter, och hennes häst stod oanvänd i sitt stall, en tid efter