Aftonbladet – 8 augusti 1872, sida 2

Den våldsamma själsskakningen, som dok tor Hendersons stillande medel icke vari stånd att lugna, försatte henne i den feber hvilkens inträdande de så mycket hade fruk tat, och nu följde nio dygn, tillbragta i der högsta grad af oro för dem, som älskad henne. Under tiden jordades den lille, och hans efemeriska tillvaro glömdes nästan, då modrens tillstånd tog i anspråk den om sorgsfullaste vård. Efter nionde dygnet för klarades Elfrida utom fara och tillfrisknan det började säkert, ehuru mycket långsamt Hon talade aldrig, icke ens med Grace om sitt barn, men hon kunde under konva lescensen sitta i sitt tysta, halfmörka toilett rum i många timmar försänkt i djupa grubb lerier. Grace var derföre glad, när hol kunde afbryta systerns sorgsna meditatione: med någon liten nyhet utifrån den yttr verlden. En dag berättade hon, att hon jus nyss räkat kapten Treherne, Han har dagligen frågat efter ditt helso tillstånd och är mycket otålig att få se dig Han undrade i dag huru snart du möjliget skulle kunna taga emot besökande, och jar lofvade att framställa frågan till dig. De vore kanske en liten omvexiing för dig, on vi kunde föra dig ned i salongen och du er liten stund emellanåt finge se dina vänner Vill du försöka det i morgon, Frida lilla? Fridas ögon hade med ett uttryck af ån est varit fästade på systern, när hon nämnde George Trehernes namn, men då Grace slu tat tala, sade Frida med den lugnastei be stämdhet, såsom hade det varit ett beslu hon ämnade fullfölja: Ja, Grace, jag skall i morgon gå ned: salongen och mottaga kapten Treherne; jag önskar att några minuter enskilt tala med honom. Och utan att vidare orda om skä len för denna önskan, nedlades ämnet och