Aftonbladet – 8 augusti 1872, sida 2

pade sin fråga nästan befallande: Du mäste veta det. Hvad hafva doktorerna sagt? De anse, att det måste hafva varit någon mycket häftig sinnesrörelse eller någon tillstötande kroppslig smärta. Kanske var det vår älskade moders död, Elfrida, eller också har din helsa under denna tid varit för klen. Ske emellertid Guds vilja, var nu min egen lilla förståndiga Frida och försök att med undergifvenhet bära denna pröfning. Ja, jag skall försöka, svarade hon. Ja så! någon häftig sinnesrörelse! — Grace, bed sköterskan gå ut och stanna du ensam hos mig. Mrs Meade gjorde många invändningar att lemna rummet utan att taga barnet med sig, men hon måste slutligen gifva vika för Elfridas enträgna åstundan att få behålla det hos sig. , Tala inte till mig, Grace, bad Elfrida då de blefvo lemnade ensamma Sitt här hos mig med din hand i min och låt mig se på mitt barn och ostörd försjunka i mina tankar. Betraktande sitt barn låg hon under en lång stund alldelesBorörlig, men då lifsyttringarne hos den lille blefvo alltmera omärkliga, smög Grace sig ut och tillkallade sköterskan och doktorn, hvilka båda ansågo det klokast att nu taga barnet ifrån modren. Dä upphörde ögonblickligen Elfridas onaturliga lugn. Grace, nästan skrek hon, låt dem inte taga ifrån mig mitt mördade barn! Grace, jag har dödat min son! Det är alltsammans mitt eget fel. Jag, som skulle hafva älskat det så högt, i fall det fått lefva! Ack, doktor, gif mig igen mitt barn! Det är jag, dess egen moder, som dödat det. O, mitt lilla barn, min son, du som skulle blifvit min lefnads hela glädje!