Aftonbladet – 7 augusti 1872, sida 2

ES Stackars liten, sade Grace under ymniga tårar. Doktorn svarade icke, han endast bugade sig för henne, när han i sällskap med de andra herrarne lemnade rummet. Grace blef sålunda ensam med sköterskan och båda uttryckte sin bedröfvelse öfver den lille krymplingen och lyftade hvarje ögonblick på flanellskynket för att se, om icke de allt svagare suckarne slutligen upp hört och lifsgnistan slocknat. Tyst! sade Grace hastigt, då en liten stund förgått. Jag tyckte mix höra någonting. De lyssnade med återhållen andedrägt och hörde ett svagt rop på Grace från rummet bredvid, der Elfrida låg. Jag måste gå in, sade Grace darrande. O, hvad skall jag väl säga henne, om hon frågar mig! Då hon inträdde i systerns sängkammare och nästan ljudlöst smög sig fram till alkoven, kunde hon knappast tro att detta, vjsgerligen bleka, men dock så lugna och at lycka strålande ansigte, var detsamma hon några timmar förut sett, förvridet af de -gräsligaste smärtor. Elfrida var nu vaken, tärd och matt, men plågfri. O, min älskade Grace, hviskade hon, jag önskade just att få se dig. Jag ville såga dig huru oförståndig jag har varit och huru lycklig jag nu är. Jag har nu ettlitet älskadt barn, jag vet det, ty jag hörde dess skrik, då det bars ifrån mig. Dyraste Grace, hvilken oändlig nåd af Försynen att skänka mig ett lefvaide barn, då jag så mången gång varit brottslig nog att önska. motsatsen. Huru litet jag förtjenar denna sällhet! Dokter Henderson trodde att jag siumrade, men jag har le at vaken hela tiden, endast tänkande på min lycka och Guds barmhertighet att beskydda mig genom dessa faror och skänka mig ett väsende att få omhulda och lefva för. O, Grace! jag vill se det, jag vill kyssa min älskling och då dubbelt ängra den däraktiga önskan je närde, inna dn ännu anade, hvilken kärlek, som td less första skrik skulle tändas i mitt