Aftonbladet – 6 augusti 1872, sida 2

var ett förskräckligt ögonblick, en kamp på lif och död för hennes själ. Liksom en blixt, korsande firmamentet från ena ändan till den andra, i sitt snabba lopp: belyser allt, hvaröfver den ilar, så tycktes Elfridas hjerta under detta korta ögonblick hastigt mönstra det förflutna och anställa en jem förelse med det närvarande. Hennes goda och hennes onda engel hade manat ut hvar andra till en afgörande tvekamp och det syntes tvifvelaktigt, hvem af dem som skulle blifva segervinnare. Hennes sista lefnadsår hade i sanning varit sorgbetungadt och framtiden erbjöd ingen ljusare utsigt. Hon var af naturen danad att för sin lycka vara mest beroende af andras sympati och kärlek, och den som nu erbjöds henne var rik och henne dyrbar, men det fanns äfven en annan sida af frågan. Det lefde i Elfridas bröst ett he ligt minne af i barndomen förvärfvade lärdomar, ett minne af en moders kärlek och böner, om ock icke af en moders sällskap. Hon hade anropat himlen om hjelp och den Gud, till hvilken hon i nödens stund vändt sig, vägrade henne icke bönhörelsen, en si sta suck och striden var utkämpad. När hon nu upplyfte sitt ansigte mot George. hade det ängestfulla uttrycket försvunnit och lemnat rum för ett af sorgsen resigna tion och fast beslutsamhet. Du måste gå, sade hon, med en röst så förändrad, att han icke vågade motsätta sig hennes vilja. Jag har inte fått något svar af dig började han, men hon sträckte besvärjande ut sina svaga armar, liksom för att hålls honom ifrån sig och sade med en sista kraft ansträngning: Gå, eller du skall döda mig. Det äl mitt svar. Då hän tvöksämt lemnade run