Aftonbladet – 5 augusti 1872, sida 2

Dö! utropade han häftigt. Jag är säker om att jag skall dö, sade Elfrida lugnt. Jag känner det, och George, tillade hon med plötslig värma, vändande sig emot honom, jag hoppas jag får det. O, Frida, sade George, vändande bort hufvudet. Skulle du blifva mycket ledsen, frågade hon mildt. Ledsen! utropade han och andades kort och med ångestfull häftighet, ledsen, Elfrida, att förlora dig, mivt ljus, mitt lif! O, hvad skulle jag göra utan dig, huru skulle jag kunna uthärda ett så glädjefattigt lifl Och hans ögon höjde sig emot hennes med en bönfallande och om förtviflan talande blick. Hon nästan ryste för det passionerade uttrycket i hans ansigte och röst; likväl stego tårarne henne i ögonen vid åsynen af all hans hängifvenhet. Du skulle kanske blifva ledsen först, George, svarade hon, jag är säker derom, men efter en tid skulle du finna det lyckligast för mig att vara borta. O! du vet inte, huru tungt mitt lif är, tillade den unga qvinnan sorgset, dubbelt tungt, emedan jag genom eget förvållande ådragit mig all denna sorg. Huru? frågade han med förvåning. Genom mitt giftermål, svarade hon högtidligt, jag var gammal nog att veta bättre. Hvarför gifte jag mig och bragte allt detta elände öfver mig sjelf? Men du tyckte om William på den tiden, eller åtminstone inbillade du dig det, var det inte så, Frida? Nej, sade hon med en rysning det var ett misstag, jag var så dåraktig, George, jag blef skrämd att gifta mig. (Forts.)