Aftonbladet – 5 augusti 1872, sida 2

sig sjelfva, hade det onda tagit öfverhand. Ty ehuru George Treherne älskade Elfrida mera än någonsin, älskade han henne icke så passionsfritt. Hans ädla skrupler — skrupler, hvilka ensamt uppstått ur det inneboende medvetandet om hvad som var rätt och aningen om den sjelfförebråelse, som allt för säkert följer ett felsteg emot dem vi älska — hade småningom försvunnit och ehuru hans önskan att skydda henne från bekymmer och försäkra hennes lycka i detta lifvet var eldigare än någonsin, voro likväl hans tankar om medlen för ernåendet af denna lycka mera jordiska och mindre oegennyttiga än förr. Han var nu redo att bära hvarje sorg, olycka, förnedring eller död med henne, men för några månader sedan skulle han velat bära dem ensam, för att rädda hennes oskuld från en enda fläck. Likväl älskade han henne ända till vanvett — han älskade henne med en värma, som han icke trott vara möjlig inrymma i ett menskligt hjerta, med en häftighet, som förvånade honom sjelf, som genomträngde hela hans varelse och kom honom att glömma — under det det att kärleken för henne omslingrade hans innersta hjertrötter; — att en sönderslitande skilsmässa måste ega rum en dag och att när den inträffade, skulle allt hvad lifvet hade värdt att lefva för vara slut för dem båda. Han hade ofta varit Elfridas förtrogne i hennes små bekymmer, och han hade med den största glädje erfarit, att hans deltagande var henne en tröst. När han nu såg henne i tårar, frågade han genast om orsaken. Frida, hur är det, är du sjuk? Hon berättade honom då, hvad hon hoppats och hur hon blifvit besviken och att det visst var dumt af henne... men William... här kommo snyftningarne tätare och