Aftonbladet – 3 augusti 1872, sida 3

teende med hennes, vanligen till den genares nackdel. Han vägrade alltid hennes mest oskyldiga önskningar, utan något annat skäl än att han icke ville bifalla dem; och hans anfall af dåligt lynne och surmalenhet blefvo allt tätare, under det hang jakttagelser på sig sjelf minskades. I bör. jan grep icke hans uppförande Elfrida så ljupt, som han ämnat, Hon lefde i ett slags förtrollning och mycket litet utom hennes ;rollkrets hade förmåga att inverka på henne. Men förtrollningen och drömmen kunde icke vara för alltid; reaktionen af nedstämdt sinne, bitter saknad och sjelfförebråelser intällde sig och det var då hans ovänlighet slorde verkan. Det var då hon kände hvarje petsig anmärkning, hvarje klander, hvarje emförelse, som om de varit dödsstötar, rik. ade emot hennes hjerta. Det var åå hon oneslöt sig i sitt rum och till himlen bönöll att den, genom att låta henne dö, skulle örskona henne från den pröfning som före. tod. Sommaren var nu gången till ända ch höstmånaderna dogo bort i November. jet var snart blott ett år sedan henne röllopsdag, men Elfrida kände, som om hon ipplefvat många tunga skiften, sodan den norgonen, då hon stod lutad vid relingen 3 sNtbian, betraktande Maltas panorama. Colf månader af lefnadserfarenhet, tolf mår ader af sorg, farhågor och intssräkningar, e festa af dem förflutna med en tung hemig smärta i hjertat, hade mognat Elfridas inne mera äx tolf år skulle hafva gjort, örrunna 1 ett stilla, fridfullt hem. Själens rådmognad, som lyste fram ur ögonen, tyckes hafva utbildat kroppen i samma grad; en liksom allt som onaturligt drifves till tveckling, hade hon förlorat sin styrka och issnat. vn. ta