Aftonbladet – 3 augusti 1872, sida 3

jalsk, att du aldrig älskat mig och att du slömt mig. Det är ju inte sant? Hon teg fortfarande. Då grep han med häftighet hennes arm och skakade den. — Nell! Säg mig sanningen med dina egna läppar, eller vid den himmel, som finnes öfver oss, dödar jag dig på stället. Jag har färdats långt för detta möte, jag har sofvit ute om nätterna och arbetat som en träl om dagarne, blott för detta; jag har af sorg iruckit mig nära nog galen — ja! jag har sjort mer än så, flicka, fortfor han, höjanle rösten till en hväsning, jag har dödat min egen mor för din skull, och nu, när jag har ögonblicket i min makt, skall det bli fgörande...... Älskar du mig, Nell? Hon var så förskräckt öfver hans häftighet och hotelser, att hon nästan utom sig ramstammade ett knappast hörbart ja. Ja, ja! Det sade du i går också, men let ser inte så ut i dag. Du sade mig det hundradetals gånger i Chelton Marsh och ag trodde dig, men derföre har jag också plifvit ansedd som en dåre. Om hvad dul sagt är sanning, så bevisa det med dina handlingar — — lemna denna förbannade plats och dessa menniskor, som du inte tillhör, såsom du tillhör oss; återvänd med mig och blif min hustru, Nell; och håll ditt löfte om du kanl Din kustra, John! Orden yttrades med en hos henne ovanlig häftighet. Ja, min hustru!... En gång ansåg du let inte för simpelt; hvad är skilnaden nu? Gifter du dig med en man för hans: utseende eller för hans hjerta? Mitt hjerta är oförändradt, Nell. Kom till det; det klapvar och trängtar blott för dig — kom, och ag svär att göra dig lycklig, om kärlek kan göra det,