Aftonbladet – 1 augusti 1872, sida 3

-— oo oo. EE FE b SR att jag har goda skäl att nyttja starka tacksam hetsuttryck. Jag kom till Ujiji efter en färd al 400 till 500 mil under en lodrät glödande sol sedan jag blifvit bedragen, utpinad och tvunger att återvända, då jag nästan var i sigte af min feografiska uppgifts mål, genom ett antal mu amedanska halfblodsslafvar, som man hade skickat mig från Zanzibar, i stället för käcke, pålitlige män. Mitt sjuka lynne blef än sjukare genom de i sanning upprörande syner jag sett af -menniskans grymhet mot menniskan-, och lynnet inverkade på min kroppsliga styrka och nedtryckte henne till det yttersta. Jag trodde att jag skulle dö på gående fot, och jag var ett benrangel, när jag nådde Ujiji. Härfann jag att åtskilliga varupackor till ett värde af 500 , som jag beställt från Zanzibar, hade, oförsvarligt nog. anförtrotts åt en halfblods-muhamedan, en supig skräddare, som, efter att ha förskingrat en stor del under sexton månader på väg till Ujiji, sluI tade med att sälja hela återstoden för egen räkning i utbyte mot slafvar och elfenben. Han hade spått med koranen och fått det svar, att jag skulle vara död. Han hade också skrifvit I till guvernören i Unyanyembe, att han skickat slafvar efter mig till Manyema, hvilka hade återvändt och förkunnat mig vara död, hvadan han begärde tillstånd att sälja det lilla af min egendom, som hans fylleri ännu hade sparat. Han visste emellertid fullkomligt väl genom män som sett mig att jag lefde och gick väntande på gode och män; men i sedligt afseende var mannen utan tvifvel en idiot, och när som här icke finnas andra lagar än dem man måste skipa sjelf med dolk och bössa, måste jag förblifva der jag var. ytterst försvagad till kroppen och lidande brist på allt utom ett litet förråd bytesvaror — kläder och glasperlor — som jag varit försigtig nog att lemna här för yttersta behof. Den nära utsigten att bli en tiggare bland Ujijis inbyggare gjorde mig olycklig; men-jag kunde icke förtvifla. På tal om förtvifla, vill jag nämna, att jag hade en vän, som, när vi nått mynningen af Zambezifloden, sade, att han var frestad att för tvifla emedan han råkat bryta sönder sin hustrus fotografibild, och efter det kunde vi icke ha någon lycka-. Jag skrattade godt åt dessa ord, och allt sedan dess har förtviflanhaft för mig en så stark smak af det löjliga, att den känslan ej kan få makt med mig. Nåväl, gär jag var nära branten af undergång kommo obestämda rykten om en resande engelsman till mitt öra. 1 tyckte mig vara den mannen, som gick ned från Jerusalem till Jeriko, men hvarken prest, levit eller samaritan kunde möjligen möta på min väg. Och dock — den göde samaritanen var nära till hands, och en af mina män kom en dag springande allt hvad hans ben förmådde och ropade andfådd till mig: -En engelsman kommer, jag ser honom! och bort sprang han igen för att möta honom. En amerikansk fana, den första som någon sin varit sedd i dessa nejder, i spetsen för en karavan, förkunnade främlingens nationalitet, -Jag är så kall och lugn som vi, engelsmän, vanligen hetas vara; men er godhet kom min hela varelse att skaka. Jag blef öfverväldigad afrörelse och sade i min själ: Herre, låt de rikaste välsignelser sänka sig ned öfver min hjelpare och hans hus De nyheter hr Stanley hade att meddela voro högligen spännande. De väldiga politiska förändringarne på europeiska fastlandet, de atlantiska kablarnes lyckliga nedläggning, valet af general Grant och många andra ämnen kämpade om min uppmärksamhet för hela dagar och hade en omedelbar och välgörande verkan på min helsa. Under åratal hade je varit utan underrättelser från hemmet, undantagandes hvad jag kunnat utplocka ur nagra få nummer af Saturday Review och Punch för 1868. Matlusten återkom, och inom en vecka började jag känna mig stark på nytt. Hr Stanley medförde en särdeles vänlig och uppmuntrande depesch från lord Clarendyn — den första jag från utrikesdepartementet emottagit sedan år 1866 — och underrättelse, att Hennes Maj:ts regering sändt 1000 till min hjelp. Intill hans ankomst hade jag icke haft något e Men denna brist är nu lyckigt afhjelpt, och cv önskar att låta er och alla mina vänner veta, att, ehuru jag ej hade glädden omobtaga. ett enda bref. har jag likväl med ohn Bulls ihärdighet fullföljt den uppgift sir Roderich Murchison ställt mig, i den fasta tro, att allt till sist skall gå väl. Södra Central-Afrikas vattenbäcken är öfver 700 miles långt. Källorna på detta område äro nästan oräkneliga. Det skulle kräfva en mans iifstid att tälja dem. Från vattenbäckenet flyta de tillsammans till fyra stora foder och dessa åter till två väldiga ölfvar i den stora Nildalen, som börjar under 10—12 gr. sydlig bredd. Det dröjde länge, innan ljus uppgick öfver den uråldriga gåtan och gaf mig en klar föreställning om vattensystemet. Jag hade ait trefva mig fram på hvarje steg af min väg och famlade städse i mörker; ty hvem bryr sig här om, hur oderna rmna! Vi dricka oss otörstiga och åta det öfriga rinna. De portugiser, som uppsökte Cazembe, frågade endast efter alafvar och elfenben. Jag åter frågade och korsförhörde folk om vatten, tilla jag nästan fruktade att varda ansedd som lidande af hufvudvattensot. itt sista verk, hvari jag varit svårt hindrad fenom bristen på dugliga följeslagare, var att ölja vattensystemets medellinie genom det af menniskoätare bebodda land, aom kallas Manyuemba eller Manyema. Penna linie går öfver fyra stora sjöar. Den fjorde var jag helt nära. när je tvanga att vända om. Linien är från 1 till 3 mil bred och kan ej under någon årstid öfvervadas. Från vester flyta två vattendra; dit. Imfira eller Bartle Freires flod flytor dit vi sjön Kamolondo, Den stora floden Lomani yter Epp sjön Lincoln till samma linie och synes bilda den vestra Nil-arm, vid hvilken Petherich dref handel. Jag känner nu omkring 600 mil af vattenbäckenet, men olyckligtvis äro de återstående 100 milen den vigtigaste delen af det hela, ty, om Jag ej misstager mig, upprinna här fyra källor, af hvilka en hvar snart sväller ut till en stor flod. Två af dem rinna norr ut till Egypten: Luära och Lomani. Två rinna söder ut till det inre Etiopien, nemligen Liambai eller öfra Zambezi och Kafue. Månne ej dessa ära de Nilens källor, som Minervas prest i staden Sais omtalade för Herodotas? Jag har hört om dem så om och på så stora afstånd, att jag ej kan betvifla deras tillvaro, och i trots af den djupa hemlängtan, som griper mig hvar gång jag tänker på de mina, vill jag ej sluta, innan jag återfunnit dessa källor. Gods till 500 :s värde har återigen, oförsvarligt nog, anförtrotts åt slafvar och varit öfver ett år, i stället för fyra månader, på vägen. Jag måste begifva mig dit der dessa varor nu finnas (Unyanyembe), på hr fåtanleys och er bekostnad, innan jag kan afsluta mitt verk, och om minga upplysningar rörande den förfärliga Ujijiska slafhandeln kunna leda till dess undertryckande, skall jag anse det för en vida större gerning än upptäckten af alla Nilens källor tillsammans. Nu sedan I, amerikanaro, kyossat slafveriet på er egen mark, gå Jänen oss er mäk tiga hjelp till -att rensa östra Åfrika från denna förbannelse, Detta herrliga land lider deraf, på dos att den lille sultanensi Zanzibar slafhandelsprivilegier ej må brytas, och på det att partuelsiska kronans mytiska rättigheter må w prätthållas till en framtid, då Afrika kan blitva ett t Ind: D slafhandlare. Med .