Aftonbladet – 31 juli 1872, sida 2

liga hyllning, som George hembar Elfrida. Hon beslöt sig för att tala med systern härom innan hon reste; men huru? Det är så svårt att välja det bästa sättet, den lämpligaste tiden och finna det medel, hvarigenom man i en så ömtålig sak lättast kan göra sig förstådd — till af en person, som man håller så kär — men ju högre man älskar den man ser i fara, ju större blir nödvändigheten att tala och desto starkare frestelsen att uppskjuta dermed. Grace hade under flera dagar endast afbidat första lägliga tillfälle att för Elfrida öppna sitt af farhågor uppfyllda hjerta; ett sädant erbjöd sig nu sjelf. Hon hade gjort bekantskap med enkan mrs William Treherne på Crossley och dennas döttrar, samt af dem blifvit på samma ogrannlaga, påflugna sätt mönstrad, som systern. Likväl var Graces älskvärda enkelhet i karakteren tillräcklig att afväpna äfven en så stark anmärkningslystnad som deras, och mrs Treherne behagade beteckna Grace som ett ganska angenämt fruntimmer, betydligt öfverlägsen sonhustrun, hvilken snarare sjunkit än stigit i svärmodrens gunst. Mrs Treherne hade dessutom hoppats att uti Grace finna en lämplig förtrogen till mottagande af det klander hon ville anföra öfver EMrida, liksom de anmärkningar hon hade att göra öfver sin son William, men härutinnan misstog hon sig. Grace hade med bestämdhet afvisat alla dylika förtroenden och öppet anbållit att för framtiden slippa dem — likväl måste hon blifva skottafla för en pil, om hvilken Elfrida ej hade en aning, och hvars sår hon för systerns skull kärleksfullt dolde. En dag, kort efter Graces ankomst, hade Elfrida ett anfall af illamfiende — sådana påkommo nu ofta, ätföljda af svimningar, efter hvilka hon alltid blef matt och ned