Aftonbladet – 31 juli 1872, sida 2

ron återstodo honom, voro bosatta — och ) färdiga att välkomna honom. Grace måste fara ned till Milborough, derföre stannade le nu i London. Hennes första tankar voro för Elfrida, och fadren var längt ifrån att hindra henne följa sin böjelse att ila till systern. När Elfrida hade råkat dem båda ch det blef tid för fadren att återvända ill London, hade hon ingen svårighet att öfvertala honom att lemna Grace qvar hos henne. Hon tänkte aldrig ett ögonblick, att detta skulle misshaga hennes man. Men ået gjorde let likväl och han dolde ingalunda sitt ogillande öfver denna inbjudning. Grace hade aldrig varit bland hans favoriter. Han visste knappast, hvarföre han fruktade hennes inlytande öfver Elfrida. Om han insett hvilken skyddande engel, hon just nu kunnat vara, för den öfvergifna, stackars Elfrida, skulle han kanske i stället välkomnat henne såsom hon förtjenat att blifva det. I allt, som rörde missräkningen i det äktenskapliga lifvet, hade Elfrida ämnat iakttaga den strängaste tystnad för systern; men hon väntade framgång i ett fall, der hennes skarpsinnighet ej räckte till — att hålla sitt hjerta, som hittills varit ett med systerns, slutet för dennas blickar och endast blotta deraf så mycket hon fann för godt — dertill hade Elfridas inbundenhet ej ännu utvecklats, Så snart de blefvo ensamma, var Graces första fråga om orsaken till hennes synbara opasslighet och nedstämda lynne — denna hade Elfrida aldrig för afsigt att dölja, men blef öfverraskad att finna Grace glad, öfver någonting, som hon sjelf betraktade som en källa till oro och sorg. O, min älskade Elfrida, utbrast hon, Jag är så glad att höra det — ack! hvad da skall bli lycklig,