Aftonbladet – 31 juli 1872, sida 2

systerns snara återkomst, kunde mildras. Äfven under dessa omständigheter var William häftig och anmärkningslysten emot sin hustru. Gråtandet förstörde hennes hy och ögon och gjorde henne ej så vacker som vanligt. Hvarföre hade han väl gift sig med henne, om hon icke alltid skulle vara munter och glad — ständigt en angenäm tafla, på hvilken han kunde låta sitt öga hvila, då han emellanåt hedrade hemmets helgedom med sin närvaro, och om hon ej alltid skulle stå på tå för hans minsta önskningar och infall. Huru någon annan än han sjelf vågade vara sjuk eller vid nedstämdt lynne, det kunde han icke för stå — om någon pröfning eller motgång drabbade honom, så lemnades ingen på miltals omkrets i okunnighet derom — men det var en helt annan sak med henne. Hvad Elfridas sorg öfver modren angick, så var den bara känslopjunk, anlagdt på effekt. En gammal qvinna, som hon, hvilken under många år bållit på att dö, borde väl hvar och en förståndig menniska inse var det bäst för, att hon fick gå bort, William Treherne skulle ej brytt sig om, ifall hans egen mor dött samtidigt. Det var dårak tigt af Elfrida att sörja en person, som hon knappast sett. Sålunda tilltalades den arma, sörjande. dottern, tills bon slutli gen flydde från ensligheten i sina rum och åter visade sig i salongen, en blek, dyster uppenbarelse i sin djupa sorgdrägt, ännu blekare af den dolda sorgen i hjertat. Sådan fann henne Grace, då hon med fadren landade i England just vid den tid då sommarmånaderna öfvergingo i höstens herrlighet. Doktor Salisburys mål var Skottland — Skottland, hvarest alla hans vänner, åtmin stone de som ännu efter den långa bortova