Aftonbladet – 30 juli 1872, sida 3

haa hennes blickar? Dock bedrogo de sig sjelfva med den tron. O, George, suckade Elfrida, jag är rädd. sFör hvad, dyraste! rädd att jag skulle förgå mig igen? Nej! var inte det. Jag skall aldrig mera säga ett ord för hvilket du skall kunna klandra mig, Det var en öfverilning, Elfrida, — men en öfverilning, som jag välsignar — Hon fästade sina af tårar ännu fuktiga ögon med undran och förtjusning på hans ansigte. Hvarföre? frågade hon med återhållen andedrägt. Kan du fråga det? utropade haa knäfallande bredvid henne. Elfridå, kan du se på mig och fråga hvarföre? Skulle inte den stund, som för mig blottade din kärlek, vara en helig tjusning att minnas? Ty du älskar mig, Elfrida, och ehuru jag med mitt eget lif skulle velat, ifall jag kunnat, skydda dig från smärtan af en så hopplös kärlek, är jag likväl blott en menniska och hela min dödliga varelse liksom min odödliga själ njuta af tanken att våra hjertan äro ett för evigt, ty inte ens döden skall åtskilja oss, Elfrida. 30, Georger, sade hon under det en glödande rodnad spred sig öfver hela hennes ansigte, det är så orätt. Jag önskar, att jag hade dött, innan någon af oss lärt känna denna dystra hemlighet — Hans ansigte mörknade. Säg inte så, svarade han med hviskande röst. Huru skulle jag kunna lefva utan dig? Vi må blifva olyckliga, men det är åtminstone intet skäl att vi skulle göra oss ännu olyckligare än vi behöfva. Utom gränsen af våra egna hjertan är kärleken oss före bjuden. Elfrida afbröt honom, hb Den borde inte Ånnas der heller, sade on. (Forts.)