Aftonbladet – 30 juli 1872, sida 2

— — —— alla fall inte du, Grace, och det är tillräckligt att göra henne mindre älskvärd i mina ögon. Han citerade den gamla visan: Må än så skön han vara, För mig finns ingen fara ! Grace log förnöjdt; och från den stunden var hennes fruktan med hänseende till Elfrida för alltid förjagad. Eftermiddagen tillbragte hon hos sin moder, sökande att förkorta de långa timmarne, hvilka för henne mer än för någon annan sjuk voro plågsamma och nästan outhärdliga under dagens enformighet. Den föregående resan gaf icke någon naturlig förklaring på mrs Salisburys ovanliga mattighet, som var så stor, att Grace hvarken genom tal om England, Elfrida eller den stundande återföreningen kunde väcka något lifligare intresse hos henne, Tänk bara, sade Grace, der hon satt i det dunkla rummet med modrens matta hand mellan sina, tänk bara, huru angenämnt det skall blifva att komma tillbaka till England. Enligt pappas förmodan skulle vi kunna resa redan i nästa månad och vara der i Augusti, Huru nyttigt för dig, mamma, att då hafva några månader att samla styrka, innan vintern kommer. Jag villej tala om, huru lycklig Frida skall blitva. Det spridde sig ett mildt skimmer ölyer Gracea ansigte, när hon nämnde sin Systers namn. Utsigten om den glädje hon väntade förmörkades dock betydligt vid tanken att skilsmessan från en annan ännu kärare vän dessförinnan förestod henne. Hon nästan bäfvade under bördan af sin egen lycka, om hvilken, lika litet som om samtalet med Douglas Cameron, hon ännu nämnt någo för sina föräldrar. Hon tystnade allt ere). lanåt, upptagen af sina ljufva drömmrier ; slutligen ljöd modrens svar vemodsf allt: Ja, mitt barn, om vi få lefva sill dess vi råka henne; men, Grace, jag har så ofta blifvit bosviken på hval jag helst önskat