Aftonbladet – 30 juli 1872, sida 2

tillgifna och kände sig oändligt lyckliga. Efter en öm omfamning sade han: Får jag underrätta din far härom? Ja visst; svarade hon. Jag vill blott hoppas, att denna underrättelse icke skall försämra min moders tillstånd, men, tillade hon, påminnande sig den snart tillstundande afresan, huru skall jag väl kunna lemna dig, Douglas? Du har kommit mig att hata namnet England. Q nej, svarade han, det får du inte, det finnes intet, näst ditt, jag älskar högre; om din far ger sitt bifall, Grace, följer jag efter så fort jag kan, och hvem vet, om jag inte äfven der kan förvärfva mig praktik. Han älskade med värma sitt yrke och ansågs redan såsom framstående, fastän han helt nyss blifvit graduerad. Efter en kort tystnad sade Grace: Douglas, jag har svårt att föreställa mig huru den, som en gång älskat Elfrida, sedan skall kunna älska mig. Hon är verkligen skön, och mitt utseende kan på intet sätt jemföras med hennes. De tankar, som nu sysselsatte Douglas Cameron, då han blickade in i dessa lugna, milda ögon, sade honom, att hans fästmös ljufva fägring var vida mera att beundra än systerns vilda, ständigt vexlande. Tåtom oss dock komma i håg, att det var han, som tyckte så; han var nu betagen i Grace, och hade äfven hennes utseende varit det mest vanliga, skulle hans kärlek tillerkänt det skönhetens fullkomlighet. Han skulle kunnat smickra hvilken qvinna som helst framför den han mest älskade, och svarade derför blott; Tror du väl, Grace, att en man väljer sin hustru för ansigtets skull? Jag medger, att Elfrida är mycket vacker och att hon förbländade mig, men lika litet som skönhet ensamt kan bereda någon mans ycka, tror jag att hennes skulle utgjort min. Men Elfrida är lika ged som vacker, menade Grace, med systerlig stolthet tänkande på den frånvarande. sMå vara, svarade han, men hon är I