Aftonbladet – 30 juli 1872, sida 2

tryck af sällhet, spridt öfver det lugna ansigtet. Jag har inte sett det, men jag har hoppats — hon tystnade. Du hoppades, Grace! då båller du mig kär, säg, är det väl sanning? Och han satte sig bredvid henne, under det han talade. 20 Douglas, sade Grace när han smög sin arm omkring hennes lif, jag har älskat dig alltsedan — alltsedan den tid du vet ; Han gissade hennes mening och skiftade ärg. Grace, tänk nu inte på det mer — det var endast ett öfvergående tycke. Du kallade det inte öfvergående då. Derför att jag inte förstod bättre, dyraste Grace! men från första stunden jag äl skade dig, fann jag, att mina känslor för din syster voro barnlek, jemförda med dessa; du tror mig ju Grace? Ja, svarade hon okonstladt, det gör jag, derföre att jag genom mina egna känslor för dig vet att verklig kärlek är något, som inte lika lätt, som ditt tycke för Elfrida, kan komma och gå när man sjelf vill. Men, Douglas! är du riktigt säker på att du älskar mig? Under det hon talade, höjde hon sina ögon till honom, dessa ögon så liknande Elfridas och dem dock så olika. Det fanns ingenting som häntydde på ysterhet eller oro hos Grace, hvarken uti hennes blick eller Sätt; det läg öfver hennes skönhet denna lugna värdighet, som fyller mannens hjerta med glädje, vid tanken på dess varaktighet. SÅ tyckte och tänkte också Douglas Cameron, då han jemförde detta älskliga ansigte med systerns skiftande fägring. of utkomiigt säker, svarade han, kys: sande henne, jag är fullkomligt säker, att jag älskar dig högst af allt i hela verlden och att jag helst af allt, hvad den skulle unna bjuda, önskar dig till min hustru. Med en blick full af idel tillförsigt lutade on sitt hufvud mot hans axel, och för att rara ett älskande par föreföllo de ovanligt sansade; dock voro de hvarann uppriktigt