Aftonbladet – 29 juli 1872, sida 3

der hon kanske skulle komma att lida till sin dödsdag; detta just i samma stund hon Dlifvit förvissad om, att det nu tillkom benne att bereda sig på uppfyllandet af en mors heliga pligter mot barnet till den man, som bon med en felsk ed förbundit sig att älska och vara huld mot, till dess döden skilde dem åt. Nu såg hon hvad hon hade gjort, nu då ingen hjelp fun nes att vänta, hvarken från Gud eller men niskor; ty Elfrida var i detta ögonblick ej böjd, att ödmjukt bedja om den tröst, som himlen aldrig vägrar dem, hvilka söka den i medvetandet af fullgjorda eller i ån gern öfver försummade pligter. George Trehernes oväntade återkomst och den känslostorm, som deraf väcktes i hen nes bröst, hade gjort klart för henne hvad månader af förtroligt umgänge kanske al drig skulle kunnat uppenbara, och hvad till och med hans afresa icke förmått öfvertyga henne om. När hon nn stod ensam med sin förfärliga upptäckt, kände hon sig yt terligt hjelplös. Ack! hvar var Grace, hvar var hennes moder under dessa bittra pröf ningar? De skulle kunza hafva hulpit henne men huru? Elfrida insåg med bäfvan, att den sorg af hvilken hon led, ej kunde meddelas tilj någor. och att hon — så ung hon än val — måste bära den ensam. En naturlig blyg sel och fruktan för upptäckt bemägtigade sig henne och hon badade ögonen och an sigtet med kallt vatten och Eau de Cologne samt lade derefter sitt bår till rätta, i hän delse hennes malt skulle ropa benne, Han stod också inom kort tanför sängkamrmar dörren, med ljudelig röst frasande, hvarföj den var stängd och hvarför i all vorlden hon icke ville släppa in honom. När hon gjort detta, berättade han benne historien