Aftonbladet – 29 juli 1872, sida 3

om kusinens återkomst, hvarvid han väntat få se henne till ytterlighet förvånad. Så en da äre, tillade han, du tyckes inte vara det minsta öfverraskad. år det inte den mest underbara räddning man hört omtalas, ty George lär inte hafva va ejt hågad att fara och han här under måna ler gjort allt han kunnat för att blifva denna commenrdering avitt. Jag hörde en del af ert samtal nedifrån, svarade hon, så att jag visste, alt han var kterkommen. Som du säger, var detta ganska lyckligt för honom, då han önskade att stanna ji England. Han går snart hem, Kom ned och helsa på honom, Elfrida, Behöfs det verkligen, sade hon, försä: kande att frigöra sig från hvad som då blef en befallning. Jag har inte mått bra och är verkligen så trött. Åh, kom jndå ned — du har ju ännu inte börjat att kläda pf dig — och du behöfver inte stanna länge, om du ej vill, kom nu, sade han, och tagande henne under armen, förde -han henne nedför trapporna, Hennes utseende vitnade i sanning om, att hon ieka tillbragt en angenäm dag. Spåren efter tårar voro ännag tydliga på jet bleka ansigtet och ett drag af djup vemod låg omkring munnen, När hon såg kapten Treherne, ansträngde hon sig att le, nen föreföll dock endast nervös och uppskakad. Han fann genast, hvil ken förändring, som föregått med henne, Om hon kommit ned, glad öfver hans så opåräknade återkomst, med ett hjertligt väl: kommen och utsträckta händer, skulle han endast hafya trott, att hon fröjdades öfver föreställningen att icke mera gå miste om sanom, som ett dagligt phllokap. Bron Gå han, i stället för allt detta, såg den ingå