Aftonbladet – 29 juli 1872, sida 2

tl s s!fnfn kzks1nnVnSvrsrl:RTT ST TT7TsTTT6n5nkTTTI O, himmelske Gud, skydda mig! hjelp mig att bära och öfvervinna detta! Jag räds för mig sjelf och för honom. OO?! hvad skulle han tro om mig, ifall har, visste allt ! Just som hon högt och passioneradt yttrat dessa ord, erfor hon en lindrig sprittning under sitt bäfvande hjerta. Den var mycket svag och hon hade aldrig känt dem förr, men en aning sade henne hvad den betydde. Den qvinliga instinkten förkunnade henne, att hon skulle blifva mor — mor till. ett lefvande väsen, hos hvilket Gud just nu hade tändt lifsgnistan. Hon reste sig längsamt och stödde sina skälfvande lemmar emot sängkanten. De första minuterna behöll naturen herraväldet och hou erfor en förut okänd glädje, då hon nu stodinervös spänning väntande, att ännu en gång få känna slagen af detta lilla till lif nyss vaknade hjerta. Men härvid började en annan, känsla sin strid med den första. Hon glömde barnet och tänkte på, dess fader. Hans barn — den man, som hon fruktade — en son, liknande horsom — nej aldrig! Jag vill inte lefva, utsopade Elfrida, jag ber till Gud, att Har måtte taga mig till sig, innan det kommer så långt. Jag hoppas det aldrig bliv födt, Att höra hans barn kalla mig moder, under det att — a George — George! — — Så uttömde hon sina qval och Gud sände henne tårarnes tröst till lindring i hennes förtviftan. Hon gret våldsamt, gret öfver sig sjelf och alla, sina sorger, aqsom hon aldrig än gjort et efter sitt äktenskap. Nu voro hennes sgon öppnade för vissheter att hennes yer än obetänksamhet nennes synd att gifta sig mod de7 man, hon aldrig älskat, hade fram manat en pröfning, hvilken hon hade att genomgå, bäst hon kunde, ovh afhbvars följ