Aftonbladet – 27 juli 1872, sida 3

vänskap. Det skulle smeka min tanke, d jag är långt härifrån, om jag vågade hop pas att ni erinrade er mig och med glädj emotsåg den tid, då vi åter få vara tillsam mans. Vi hafva sannerligen varit mycke goda vänner, Elfrida. Mycket, sade hon darrande. Ringen är helt enkel och anspråkslös jag skulle så gerna vilja tänka migatt n alltid bar den. Det skall jag göra. Och får jag taga denna i utbyte? sade han, visande henne den handske han dragi af hennes hand, då han påsatte ringen. — Hon lösgjorde hastigt en medaljong hon bal omkring halsen. Äck, låt mig gifva el någonting bättre!s Nej, jag ber er, gör inte det, sade har afböjande. Det enda jag sätter värde på ir något som min älskliga kusin har burit och som jag kan betrakta, när afståndet skiljer mig från allt hvad jag håller kärt Denna är tillräcklig, goda Elfrida, jag vill nte hafva något dyrbarare. Hennes tårar föllo ymnigt under det han salade, ty själsspänningen! i förening med ;rötthet bade slutligen öfverväldigat henne. Han hörde att hon gret och lade sin hand 0å hennes. Elfrida, sade han med lugn, om ni inte mu kan beherrska er, kommer ni äfven mig utt svigta. Det har ännu aldrig bändts, svarade hon convulsiviskt, att jag fått en vän, med vilken jag sympatiserat, utan att den rest ångt ifrån mig. Ända sedan jag blef född var det varit mitt öde att nödgas lemna dem ag hållit kär. Han vågade knappast för sig sjelf ge hen1es ord deras rätta tydning, utan svarade ned en könstlaädt likgiltig ton: