Aftonbladet – 27 juli 1872, sida 3

Hon åt högst obetydligt vid soupån och önskade att straxt efter densamma fara hem Hon såg verkligen sjuk ut och man för sökte icke att öfvertala henne att stanna Vagnen, som hade fört dem från konserten. väntade vid porten, och sedan hon sagtgod natt till Agnes och hennes mor, följde kap ten Treherne henne utför trädgårdsgången och hjelpte henne vid uppstigandet. När hon satt sig och räckte ut sin kalla, darrande hand för att säga honom farväl, hoppade han upp och tog plats bredvid henne. Jag skall följa er hem, Frida, sade han. Hon bäfvade för hans sällskap och kände sig nästan betryckt vid hans yttrande. Nej, kapten Treherne, gör det inte, det behöfs ej. Hans enda svar blef: Jag följer med er hem, kör, kusk, och dermed slog han igen vagnsdörren om dem. Hon hade dragit sin hand ur hans och satt nu tyst, uppkrupen i ett hörn af vagnen, försjunken i tankar. Deras tystnad varade ej länge. Elfrida! började han, detta är den sista afton jag ser er — jag reser i morgon bittida. Jag vet det-, svarade hon sorgset. Gif mig er hand, Elfrida. Hon framräckte den genast och han kände huru den darrade. Han tog högra handens fjerde finger och satte derpå en ring. Detta är min sista gåfva till er, sade han, Vill ni ibland se på den och då minnas mig. Ni glömmer mig ju inte, Frida? Nej, svarade hon sakta, aldrig, kapten Treherne! Vi hafva alltid varit så goda vänner, fortfor han, och intet missförstånd eller tvifvel har grumlat den klara källan af vår