Aftonbladet – 27 juli 1872, sida 3

Kapten Treherne satt närmast Elfrida Han var ovanligt tyst och hade knappast sagt henne ett ord på hela aftonen. Nu framträdde en beryktad tenor och blej helsad af så ihållande bifallsyttringar, att det dröjde några minuter, innan han kunde börja sin sång. Då applåderna tystnat. begynte han sitt föredrag med de gripande tonerna af Il balen; det var en bland de sånger Elfrida ofta hört kapten Treherne sjunga, men aldrig hade den anslagit henne så som denna qväll, När sångaren vid den sista cadensen: II tempesto del mio cor höjde sin röst, öm som med det mest vemodsfulla, ömsom med det kraftigast passionerade uttryck, tycktes det som han sjelf led, hvad orden i sången täljde. Andra gången han sjöng dem, höjde Elfrida sina ögon och mötte kapten Trehernes — de voro fästade på henne med en blick af så djup sorgsenhet, så vältalig smärta, att hon bäfvande nedslog ögonen och sänkte hufvudet. Konsertsalen, sångaren och allt folk omkring henne tycktes försvinna och hon var ensam — ensam med dessa enda toner, vibrerande i hennes öron: Il tempesto del mio cor. De ljödo och ljödo utan afbrott, till dess hennes hbjerna angreps af yrsel och hon erfor något liknande svindel, allt under det hjertat slog sina vilda slag vid intrycket af en ny känsla och ett underbart ljus, som omstrålade allt och betog henne makten att tänka redigt. — Så satt hon till konserten var slut, så åkte hon till Sorel Cottage och så fann hon sig stående i det upplysta matrummet derstädes, under inflytande af en känsla, som om hon sof eller drömde eller famlade i mörkret; genom och öfver allt ljöd dessa ord: Il tempesto del mid cor,