— håret var vårdslöst tillbakastadt från det upphettade ansigtet — de fina dragen flammade i rödt af de starka drycker han förtärt och den nppbrusning de förorsakade och den blåa skjortan var upprifven öfver bröstet. Han satt och skrålade en nsel visa, när värden afbröt honom; ögonblickligen, som Jolin fick sigte på honom, slungade han mot dennes hufvud en ölmugg, hvilken dock Tom Hodges behändigt undgick genom att qvickt draga sig bakom dör ren igen. Efter en förnyad tillsägejse, att någon ville tala med John, utropade han: Vill tala med mig — bed henne komma in då, Tow, hvilket infall blef mottaget med ett oändligt bifall af åhörarne. Jag tror det vore bägt du kom in hit i stället, invände värden,, så som ni farit fram här, är det inte passande att be någon stiga in. Jag lemnar inte min plats, sade John Read med en svordom, och en ny mugg flög med ett nästan döfvande slag mot värdens hufvud. För in qvinnan, säger jag. Det är inte någon qvinna, stönade Hodges, det är en flickunge. Och i sanning, den späda varelsen, som följde honom i hälarne, var ingen qvinna — ett barn till åren, men mer än gammal till anletsdragen. Tydligen van vid sådana scener som denna och icke det minsta förskräckt vid föreställningen att träda ut bland dessa halffulla män, trippade hon fram till John Read och lade utan ringaste rädsla sin hand på hans knä, De vill tala med er der hemma. E vem vill tala med mig? frågade han likgiltigt. Er mor..., och mrs Cornish sade, att jag skulle be er komma hem genast. Hennes yttrande förde minnet af samta