a henne. Hon låg stödd af sin vänliga gran nes arm och utandades den svaga återsto den af lifvet, Sedan den blinda dragit sin sista guck, begaf sig mrs Cornish, förtörnad öfver den behandling, hvarmed den lilla flickan hon först sändt till honom hade blifvit mottagen, sjelf i väg för att bringa honom underrättelsen om:modrens död; verkan deraf hafva vi redan sett. John frågade emellertid aldrig mrs Cornish något förande hvad som nu blifvit nämndt. Han talade icke om modrens död, annat än med afseende på hennes begraf: ning. Under den sorgliga veckan, som nu följde, stannade han ensam i den öde hyddan -— och endast få sågo honom. Många erbjödo sig att vaka vid liket, men han mottog ingens tjenst. Natt och dag satt han der sjelf. ndast himlen vet, hvad han led under denna tid. Den prägel, som sorger och lidanden satte på hans yttre menniska, var tio års äldre utseende, och alla spår af ungdom försvunno. De som sågo honom strax efter begrafningen menade, att han såg vild ut. Hans ansigte hade blifvit långsträckt, ögonen voro in sjunkna och blicken var irrande och ångestfull, mer än väl berättigande epitetet vild. Mrs Willis förskräcktes öfver hans förändrade utseende, när han, några dagar efter det modrens stoft blifvit jordadt, kom för att säga henne farväl. Du blir väl inte borta så länge, käre John, sade hon med en forskande blick på hans tärda ansigte, du vet att min man och jag alltid äro glada att se dig hos oss. Tack, mrs Willis, men sannerligen jag tror att jag någonsin mer skall återse Chelton Marsh Åh, det kan väl aldrig vara din meningi utbrast hon,