Han drog undan sin arm och började att skälfva i hela kroppen, som hade han varit en svag qvinna unäer intrycket af någon förfärlig rädsla. Han darrade i hvarje led, som om den ytterligaste vekhet öfyerväldigat hongm och förintat all hans naturliga styrka. Derpå började han gråta — icke såsom män vanligen göra det, i återhållna suckar, som hota att qväfva dem — nej, han grot som ptt litet barn, Får efter tär rann utför hans kinder; till dess att händerna, hvarmed han skylde ansigtet, hade blifvit våta och tårarhe genom dem droppade ned på hans grofva kläder. Han fortfor oafbrutet; det tycktes, som ville han aldrig säte, som om han icke hade styrka att Mrs Cornish afbidade tåligt tills han gråtit sig mätt och uppmanade honom då änpp en gång att följa fig hem. Dertill erfordrades nu inga öfvertalningar. Han steg upp helt undergifvet och lemnade huset utan att säga ett ord. När mrs Cornish denna afton hade kommit in till sin granne mrs Read, såg hon genast att en förändring inträffat och att denna, som hon sedan uttryckte sig, låg i dödens käftar, i Hon behöfde icke tillaga något tå. — Allt hvad som kunde göras var att skicka bud kring hela byn, för att få reda på s0nen, hvars närvaro hon visste var den enda lisa den döende modren skulle värdera. — Slutligen återfanns han på Tre glada bönder, Vi hafva sett hvilket mottagande det första efter honom skickade budet rönte. Lyckligtvis hade den arma, i sin dödsstund öfvergifna modren intet medvetande om hans frånvaro. Hon hade fått sin dödsstöt då han i vredesmod lemnade henne, och intet mera i denna verlden kunde sedan röra