hade behöfts, var den långt borta från både Tre glada bönder och vägen till Dover. Den hjelplöse Tom Hodges var i förtviflan. Om jag bara kunde blifva qvitt den der vildbasaren John Read, sade han bedrjfvad till sin hustru, som af rädsla hade stängt in sig i sitt sofrum, då vore jag säker att jag skulle kunna förmå de andra rustibussarne att beskedligt gå hem; men jag tror fan farit i honom i natt. Emellertid ströfvade just nu nedför vägen någon, som skulle bringa Tom Hodges lugn och, lika bra som trots någon polis, nyktra upp John Read samt utan allt motstånd återföra honom hem. Det var nemligen ars Cornishs kantiga figur, hvilken nd direkte steg in i skärk rummet, der den unge mannen i ett till stånd af strålande fylla satt I ett hörn. Jag har ld6 mig berättas, att Där en menniska är fullkomligt öfverlastad, ett sorgligt meddelande har mera makt att ögonblickligen göra henne pykter, än om hon endast är till hälften rusig. Vare härmgd huru som helst, när mrs Cornish gick fram till John Read och med det abrupta sätt, hvarpå vanligen ouppfostrade menniskor meddela sorgliga nyheter, sade; ,fohn, min gosse, din mor är döds — så utöfvade detta på honom en verkan, som nästan ögonblickligen återgaf honom redigheten i tanka och uppfattning. Död! rosslade han med ansträngning. Ja — död, död och kall — och vet du, hvad jag tror? Jo, att det är du som dö dat henne. Hennes ord voro korta och bestämda — hon stack sin arm under hans och tillade: Kom med mig hem, John — du får inte stanna här längre,