let med modren tillbaka i hans halft nyktra, halft rosiga hjerna; hans raseri blef hejdlöst, och han kastade sig öfver flickan som om han velat döda heune. Dra åt... röt han, skakande hennes späda kropp, och bed hvarenda en der hemma göra detsamma. Några af karlarne voro ännanf tillräckligt nyktra att taga barnets försvar, men deras utrop: Skäms du inte, John, vände nu hans vrede emot dem. Kom hit, lögnaktiga själar, skrek han med stentors röst. Kom hit, säger jag, och med uppkaflade ärmar störtade han på tvenne af de kringstående, under det barnet skrikande sprang ut ur skänkrummet och 24 för vägen till Chelton Marsh, Slagsmålet rackte icke länge, men när det var slut och en utav .. PArag (icke John Read) med klufven läpp hade lemna rummet, ropade de öfriga på mera bränvin, hvilket värden dock vägrade att utskänka. Då började denna natts egentliga tumult — en natt, som man ännu minnes, uppfylld af de värsta orgier, den mest hejdlösa oregerlighet och det gröfsta fylleri samt stämplad af tilldragelser, hvilka för Tre glada bönders anseende ej voro att skryta af. Värden blef genompiskad i sin egen källarsal och höll på att mista både armar och ben, Tunnorna tappades ut, buteljerna slogos sönder, glas, bägare och en stor del annat husgeråd förstördes, och ledaren af denna pöbelhop, hufvudanstiftaren till allt, som var mest oregerligt, galet och uselt, var just John Read. Den arme Tom Hodges väntade förgäfves att polisen skulle hjelpa honom ur detta fasansfuila bryderi. Timtals spejade han uppåt och nedåt vägen; men, naturligtvis i natt, den enda patt, då polisen