Att den komitå för revision af läroverksstadgan, som i anledning af riksdagens den 13 Maj 1870 gjorda hemställan af K. M:t den 21 Oktober samma år förordnades, numera afslutat sitt maktpåliggande värf, hade vi i förgår tillfälle att nämna. Förmodligen är komitens utlåtande snart nog att fäörvänta från trycket, och derför, hvilken liflig önskan att erhålla kännedom om dess innehåll vi än förutsätta hos en större allmänhet, anse vi ej lämpligt att meddela de ofullständiga och kanske mindre noggranna upplysningar om vissa hufvudsakliga bestämmelser, som väl underrättade personer tid efter annan haft att meddela. Redan under mer än ett halfår har det emellanåt uppgifvits, att komitens arbeten närmade sig sin afslatning. En påminnelse härom innebär icke någon antydan, som säkerligen vore mycket orättvis, att komiten icke arbetat med all den raskhet, som omständigheterna medgifvit dess af andra åligganden strängt upptagne ledamöter. Men då vi tro oss kunna med visshet påstå, att en särskild, i och för sig sjelf ganska anmärkningsvärd omständighet, för hvilken komiten alls icke står i något ansvar, försenat afslutningen, anse vi det ej vara alldeles ur vägen att påpeka denna egendomlighet, Det uppgifves nemligen, att afslutningen af komitens arbeten ej så litet fördröjts deraf, att komiten ehuru visserligen utrustad med sekreterarebiträde — slutligen funnit sig nödsakad att mellan sina egna ledamöter fördela sekreteraregöromålen, eller åtminstone det vigtigaste af dem, betänkandets uppsättning. Läsaren torde anmärka, att det är rätt illa att komitn ej sett sig bättre före; men verkliga förhållandet är, att komiten ej i detta fail fått se sig före, i ty att kongl. ecklesiastikdepartementet funnit sig böra agera försyn för komiten och förse den med sekreterare. Departe mentet lärer ej ha varit lyckligt i sitt val, hvilket är beklagligt, då det haft ofvan boskrifna följd med sig. Har motivet för departementets ovanliga, förmyndaraktiga omsorg varit miastro till komitens förmåga att sjelf anskaffa en lämplig sekreterare, så är det äfven litet förargligt att välmeningen slog så illa ut. Det har sagts, vi veta dock ej om det kan kallas för visst, att departementet af en visserligen mycket aktningsvärd sparsamhetsifver velat till billigt pris bereda komiten nödigt biträde. Om denna i sig sjelf berömliga bevekelsegrund ledt till arbetenas förlängande, så lärer ock ändamålet ha förfelats. Ordspråkens populära filosofi innehåller en i detta fall tillämplig, gammal bekant erfarenhetssats. Vi skulle måhända ej påpek: