Aftonbladet – 25 juli 1872, sida 2

hem — nej! min gumma — det försöket skulle kanske kosta mig lifvet. Tack skall du ha! — det vill jag inte våga, om du kanske ej har för afsigt ätt taga honom till din andre man. Utan att le åt hans skämt, svarade hon: Jag skulle önska att Peggy vore hemma; hon, som hans kusin, skulle kanske kunna förmå honom dertill. Jesses Tom, utropade hon, när ett nytt utbrott af väsen hördes från skänkrummet, så visst som någonting i verlden ha vi polisen här, om detta inte upphör. I källarsalen företedde sig en scen at mycken oordning. Långs träbänkarne och borden sutto, gungade eller lågo karlarne och det sandade golfvet var öfversålladt af sönderslagna buteljer samt portermuggar. Nägtan alla tycktes hafva fått nog och de orediga ljuden af häftiga gräl och liZerliga sånger, blandade med de gröfsta ef.er, skulle kommit en åhörare att rysa. vånga slag hade under de stegrade tvisterna redan blifvit vexlade denna qväll, och scenen var af en fasaväckande beskaffenhet äfven för värdshuset Tre glada bönder, hvilkets annaler från den förflutna tiden dock hade rätt ruskiga uppträden att framvisa. Under höjden af detta tumult stack värden, Tom Hodges, sitt hufvud försigtigt ut genom den halföppnade dörren och efter flera fruktlösa försök att göra sig hörd, skrek han med liudelig röst: John Read, här är någon, som vill tala med dig.a Den, till hvilken han talade, satt tvärs öfver ett af sidoborden och var den bullersammaste af dem alla. Hans ögon, som så godt, så hederligt och trofast hade blickat in i Hölene du Broissarts, voro nu blodsprängda och vilda — det kastaniebruna