Aftonbladet – 25 juli 1872, sida 2

hans kropp slog våldsamt af vild oro och raseri. Ve öfver den, som vore olycklig nog att i afton möta och reta denne Herkules och kalla ned öfver sig tyngden af denna arm, förd af passionen i detta hjerta, Modrens ord hade gripit honom djupt, så mye ket mera derföre, att en gränslös fruktan, att de kunde vara sanna, spirade uppihans bröst. Under månader hade han närt samma farhåga, fastän han icke ens för sig sjelf vågade erkänna den. Genom de tydligt uttalade yttranden han nu hört tycktes det honom, som han mot sin vilja måste gå in på det sannolika uti dem. Misstankens demon smög sig in i hans hjerta — och blott alltför väl visste han, att om den en gång lemnades tillträde dit, hans lefnads frid för alltid skulle vara flyktad. Så hade han kömpat — stackars förtviflade unge man — likt den, som strider för sitt lif — och nu befann han sig i den yttersta nöd. Tviflet hade jagat honom till randen af en afgrund, deri en af dem båda måste störtas, hi Denna afton var det mycket bullersamt på Tre glada bönder.: Tvenne gånger hade värden varit inne i källarsalen och sagt de bångstyrige, att derest detta förfärliga vägen icke upphörde, skulle de allesammans blifva utkörda och huset stängdt. Det är den der unge göken Readx, anmärkte han till sin hustru, som satt i det lilla rummat innanför, han har varit mycket grälaktig på senare tider, men i qväll är han alldeles oregerlig. Synd på den hederlige pojken, att han slagit sig på att supa så tidigt, sade hustran hvars näringsintresse ej hade beröfvat henne godhjertenhet, och han som dessatom har en sjuk mor. Skulle du inte kunna få honom att gå hem, Tom? Jag — skulle få John Read att gå