Aftonbladet – 25 juli 1872, sida 2

— jurgårdsteatern gaf i går afton Vicorien Sardous med en viss nyfikenhet emotsedda 5-akts-komedi Rabagas, som ock, den vackra sommaraftonen till trots, lyckades söra salongen nära nog fullsatt. Säkerli;en kände sig emellertid de fleste temligen besvikna i sina förväntningar på något picant, och det gamla uttrycket om alltför nycket buller för en pannkaka rann kanske ner än en i hågen vid erinringen om de stormiga uppträden detta stycke lär varit i stånd att framkalla i författarens fädernesland. Orätt vore dock att förneka möjligheten af ett något olikartadt intryck med förutsättning af en Parisscens resurser och en parisisk aplomb i utförandet, i synnerhet om härtill lägges en mera utbildad för-4 måga att både tydliggöra och uppfatta äfven de minsta politiska anspelningar, af hvilka utan tvifvel en stor mängd genom brister i ena eller andra afseendet gingo vid gårdagsrepresentationen helt och hållet förlorade; äfven tyckes det som om öfversättningen kunde varit utförd med mera finess, med vida mera sparsamhet på grofva krafttermer. Hufvudpersonen i pjesen, advokaten Rabagas, föreföll nu, till en del i följd af antydda ogynnsamma omständigheter, nästan som någonting liknande Ibsens Stensgård i De unges forbund, fastän tecknad med ojemförligt mindre talang. Med andra ord, man fick här se en temligen grof satirisering af en politisk frasmakare, en lycksökare, som, i likhet med den nyssnämnda karakteren, sjunker allt djupare såväl i heder som i förstånd, och hvars egenskap utaf en något så när dräpande vrängbild af en bland våra dagars mest framstående politiska personligheter förefaller lindrigast sagdt något otrolig. Att vara närvarande vid en sådan stympares exekution blir, i synnerhet då afstraffningen, med inbegrepp af en temligen obetydlig och orimlig kärleksintrig, upptager fyra styfva timmar, för de fleste utan tvifvel ganska tröttande; att äfven de spelande något afmattades, finna vi mycket ursäktligt. Några svaga försök till applåder vid ridåns fall bortdogo af sig sjelfva; under styckets fortgång inropades med rätta hr Österberg (Rabagas) och fröken Frankenfeldt. En debutant för aftonen, hr Collden, lyckades icke egentligen ådagalägga något annat än denna sin egenskap.