Aftonbladet – 24 juli 1872, sida 3

sig, meddela vi i dag, instämmande mec Handelstidningen i det omdömet, att sven skan hos denne man, som i nära 40 år hvar ken haft tillfälle att tala eller läsa sit modersmål, tarfvat högst få och obetydligs rättelser. Långa år få gälda hvad stunden brutit säger skalden, och de lidanden, genom hvilkz denne olycklige landsman fått plikta för sir ungdoms öfverdåd, bör tillförsäkra honon om läsarens deltagande och intresse. Bref vet har följande lydelse: Jernvägsstationen Maxambombu 27, sv. mi från Rio de Janeiro den 18 Juni 1872, Högtärade hr redaktör af Aftonbladet! En fattig, Gud ske lof åtminstone ogift, af et: svårt nervslag här i landet uti högra sidan och handen förlamad, 65-årig göteborgare, som olyck ligtvis i ungdomsåren latat och svirat i omkring 4 år vid Lunds akademi, der han 1828 genom Guds synnerliga nåd och dåvarande filosofisks fakultetens gränslösa undseende blef admitterad såsom en högst skral filologie kandidat; som, för inemot i 40 sorgfulla år bittert ångrade och be fråtna ungdomssynder, 1834 måste lemna vårt ära fädernesland, och så länge han ännu hade krafter redeligen men bekymmersfullast lifnärt sig i det inre af detta undersköna landet — der guldet och ädelstenarne ej finnas ymnigare på gatan eller landsvägarne än i vårt oförgätliga Svithiod — såsom skolmästare och, sedan han inhemtat landets ganska vackra, högst synonymrika och derföre mycket uttrycksfulla språk, ibland lemnat små högst dåligt betalda bidrag till åtskilliga brasilianska tidningar etc., vågar nu besvära HH. med sitt tvifvelsutan mycket osvenska och svårlästa kludd. För några få veckor sedan reste jag till den pittoreska kejsarstaden, hvilken jag ej besökt sedan 1839, och som numera kan täfla i lyx och rikedom med Europas och N. Amerikas förnämliaste hufvudoch handelsstäder, fastän den ej har mera än 600,000 inbyggare (de der hvimlande sjömännen och resande från provinserna och snart sagdt alla länder oberäknade) och deribland nu mera knappast 35,000 slafvar. Jag företog denna för mina små omständigheter högst kostsamma resa i det naturligtvis gäckade hoppet att der, hvarest otroligt många skickliga, raska och arbetsamma utländingar af snart sagdt alla nationer knappast kunna förvärfva det allranödvändigaste, kunna slå mig igenom, förglömmande att jag är en 65-årig gubbkrympling. Den obeskrifliga dyrheten i Rio de Janeiro, hvilken lär öfverskrida den som nu råder i London, Berlin och Newyork, nödgade mig att efter få dagars vistande derstädes flytta till en vid denna jernvägsstation belägen liten by, der jag i hopp att Herren snart befriar mig från den tunga lefnadsbördan, nu ömkeligt lefver af ett i Brasilien högst obetydligt lifgeding, som je under de senare åren får från Göteborg, sjelf utgörande mitt allt i allom, d. v. s. städerska, kokerska, betjent, handsekreter etc. nader de första 14 åren, som jag skolmästrade i det inre af provinserna Rio de Janeiro, S:t Paul och Minas Geraes, råkade jag ingen svensk och anträffade ingen åter sedan 1851, förrän då jag i medlet af förra månaden besökte Rio de Janeiro, der det ej finnes någon förmögen svensk : ty de få, som hitkomma, aflägsna sig sällan eller aldrig från de stora sjöstäderna. Då jag under all den tiden ej sett någon svensk bok eller tidning och icke har den lyckan att ega någon slags svensk ordbok eller språklära, så torde H. H. ej undra att jag nästan helt och hållet förgätit vårt om ej såsom söderns språk eufoniska, dock såsom den skandinaviska naturen sköna och som nordbon kraftfulla tungomål. Jag kan icke beskrifva den glädje, med hvilken jag för omkring en månad mottog af en svensk kapten, som jag tillfälligtvis lärde känna i en skeppshandlarebod, 5 till 6 månaders gamla nummer af Aftonbladet, hvilka hanförärade mig. Jag önskade innerligt: erhålla denna tidning, hvilken Sverige i ej ringa mån har att tacka för sina förvånansvärdt snabba och gigantiska framsteg på själsodlingens och den materiella förkofrans bana; men, då mina små omständigheter ej tillåta mig att betala prenumerationen, så erbjuder jag mig vördnadsfullt att insända intressanta bidrag rörande detta land dess politik, institutioner, seder etc. i hopp att mina osvenskheter utan större svårighet kunna korrigeras af hvilken aldrig så litet bildad landsman som helst. Bifalles min önskan, så behagade H. H. insända tidningen till mig, under adress: F. Schmid, Gross C:o, Rio de Janeiro, hvilka remittera den till mig och underrätta mig till hvem och huru jag. som nu närlägger en liten artikel, för att visa H. H. huru jag nu rådbråkar svenskan, skall insända mina bidrag. Öfveringeniören, kapten Kristian Palm, bekant såsom anläggare af en jernbana från Coritiba (hufyudstaden i brasilianska provinsen Parana) till Miranda i Bolivia och derifrån till Stilla hafvet, väntas till Rio de Janeiro med engelska paqueten i sällskap med många svenska ingeniörer i slutet af denna eller början af nästa månad. Genom denna jernväg, som kommer att utsträcka sig 1572 epg. mil, nemligen 620 på brasilianska och 825 på Tolivignska området och kommer att förbinda Atlantiska oceanen med Stilla hafvet, torde Palm ännu mera föreviga sitt namn och hedra vårt kära fädernesland i Södra. Amerika, in kapten John Ericsson i N. Amerika genom sina pansarklädda ångfartyg. Oaktadt den lärde, anspråkslöse och filantropiske Dom Pedro II:s visa och landsfaderliga regering, finnes här ett starkt republikanskt parti, som åsyftar att af kejsardömets 22 provinser bilda en unionsstat enligt nordamgrikanskt mönster. Här, der tryckfriheten är nästan gränslös, och författaren, men ej kidringsutgsfraren är ansvarig för smädeskrifter eller eskyllningar mot privata personer, finnas många antimonarkiska tidningar, hvaribland de förnämligaste äro de i Rio de Janeiro utgifna, A. Republica (Republiken), som har omkring 8000 prenumeranter och A. Reforma (Omskapningen), som har omkring ika många. Framför gunstbenäget min vördnadsfulla helsning till grosshandlanden och kapitalisten hr Lars Hierta, som kanske ännu kan minnas den Näsvise Getingens ursinnige författare, som sedan 1834 här i landet fått plikta för detta i ungdomsyran författade missfoster, och det mycket hårdt. Högaktningsfullt får jag äran framhärda H. H:rns ödmjuke tjenare och olycklige landsman Christopher Fritz Jacobsson. CCT Rättegångsoch Polissaker.