Aftonbladet – 24 juli 1872, sida 3

— Norska tusenårsfesten. Det tal, som prins Oscar höll vid festmiddagen efter Hårfagersmonumentets aftäckande i-Hauge sund lydde i öfversättning sålunda: Käre landsmän! Det är ett gammalt ord. uttaladt för tusen år sedan, att hvarje graf döljer ett stycke verldsbistoria. Om detta nu kan igas i allmänhet, torde det väl i ännu högre grad gälla om en sådan mans graf som den. hvars minne vi i deg fira. Nåväl! Detta or innehåller någon sanning, men icke hela sanningen. Historien döljes ej i grafven; hon stiger upp ur grafven, hon lefver öfver grafven, hennes höga, ljusa gestalt vandrar genom tider och slägten, medan från de vida fållarna af hennes klädning utströmmar visdom och hon, än varnande, än styrkande, men alltid undervisande talar till menniskorna. Och hvad säger nu historien om Harald Hårfager och hans verk? Det kan icke nekas, att detta verk var ett våldsverk, men det bör icke glömmas, att man använder nutidens måttstock på en förgången tids gerningar, och jemte detta erkännande må äfven ihågkommas, att Gud nådeligen har vändt detta våldsamt utförda storverk till Norges bästa, och vi böra af varmt hjerta tacka för denna Guds visa styrelse, uppenbarad i historien. Och sedd från nutidens ståndpunkt, hvad lärdom kunna vi hemta af denna tilldragelse? Sagan förtäljer, att då Halfdan Svarte dog, efter hvilken Harald Hårfager tog arf, var han så älskad af folket, att det önskade dela hans stoft mellan sig. Detta var ett uttryck af den omedvetna eller på sin höjd halfmedvetna känsla, som från urgamla tider besjälat nordmän och som, trots de inbördes stridigheterna, blef Haralds bästa hjelp. Jag menar kärleken! Stark lefde denna känsla genom århundradena. Ja i det sista af dessa hafva vi sett en ny, icke mindre betydelsefull yttring af denna kärlek, i det norska folket genom fri anslutning förenade sina öden med brödrafolket östanfjells, och denna förening slöts utan att Hafsfjordens böljor behöfde färgas röda. Men vid Norges rikes grundläggning fordrades äfven kraft hos den man, som blef ett redskap i Försynens hand, och han hade den, och folket aktade honom derför. Huru kunde det väl också vara annorledes; ty ban afspeglade deri det norska folkets eget sinnelag. raft behöf: ver nordmannen, som odlar sin fattiga jord och färdas på vilda haf, och han älskar och aktar den, som rätt vet, hvad han vill, och vill, hvad ban vet vara rätt. Man har kallat detta år för samlingens år, och detta är ett vackert uttryck för en riktig tanke. Det synes mig, att denna samling just måste åstadkommas genom kärlek och kraft; — ty kärlek och kraft förena, medan hat, split och svaghet söndra! Låtom oss derför i dag med a ekens och kraftens ande samlas till högtiden. Käre landsmän! Den stämma, som nu för ordet i detta festliga lag, skall om flere eller färre år förstummas. De hjertan, som här i dag slå så varmt. skola blifva kalla; men de tankar och känslor vi hafva framburit genom vår tid till ett kommande slägte, de skola lefva öfver grafven, uppspira ur mullen liksom denna stod, ja nå långt högre än den, ty de dödliges bästa önskningar och varmaste böner nå fram till Honom, som styr folkens öden! Måtte om tusen år ett kommande slägte med trofast norskt, från fädren ärfdt sinne samlas omkring denna stod! Måtte, när äfven dess stenar, som allt jordiskt, en gång sönderfallit till grus, och länge derefter ett folk lefva här, med samma kungatrohet, fosterlandskärlek, frihet och kraft som våra fäders! Då skola årtusenden hafva varit vitnen till ett lyckligt Norge. Fjellets silfverglänsande Valaskjalf skall skåda ned på den leende Balderstranden och böljorna, som äro våra gränsers säkra värn, skola sjunga sin sång om Norges ära och lycka! Ja, i kärlek och kraft lefve vårt fosterland, Norges gamla rike! oa. Talet mottogs med lifligt bifall.