Aftonbladet – 24 juli 1872, sida 2

innersta af ditt hjerta saknar frid och glädje, jag vet desslikes att, alltsedan du låg späd och faderslös vid min barm, har jag aldrig sändt mina böner till den Allsmäktige för din jordiska välgång, men jag har bedtsent och bittida från djupet af mitt hjerta för din själs frid och salighet och allas vär fader skall icke förglöma en moders böner. Det blef mig inte beskärdt att se dig lycklig, men jag tror dock, att du skall med ett förnöjsamt sinne blifva det, innan du dör, John. Jag skall ju inte sakna mitt enda barn på den sista dagen! Några tårar funno sin väg utför de skrumpna kinderna, när hon yttrade detta, och sonen böjde sig ned och kysste bort dem. Hon slog sin arm kring hans hals och tryckte honom trots sin svaghet med konvulsivisk häftighet intill sitt bröst. Mitt hjertas välsignade, utbrast hon, släppande honom, det är inte detta, som gör min dödsbädd till ett törneläger, det är den sorg, som jag vet under långa månader betungat dig, det är din längtan efter denna ficka, John, det är den, som tum för tum dödar mig. Jag kan inte hjelpa det, mumlade han, Nej, jag tror nog det, mitt barn, men jag måste tala med dig härom, innan jag för alltid går bort. Alltsedan hon lemnade Chelton Marsh, har du sönderslitit ditt bjerta för hennes skull. Ja, det är sant, svarade ban med sammanbitna tänder, Och du har skrifvit till henne, John ? Hvem har sagt det? frågade han. (Forts.)