Aftonbladet – 24 juli 1872, sida 2

för dig hela eftermiddagen? har gumman Cornish varit inne och sett om dig? Nej, min gosse, svarade hon, hvarken mrs Cornish eller någon annan har varit här — jag har legat och tänkt på John. Tänkt, utropade han, det var inte mycket uppfriskande. Tillräckligt för mig, John, på gränsen som jag är till en annan verld. Hvad skulle en fattig stackare som jag göra, om inte tänka på all den uselhet jag lemnar här och den frid, som stundar. John satt med sänkt hufvud och åhörde under en modfälld tystnad modrens yttranden. Men, John, det är inte allenast på himmelen jag tänkt denna eftermiddag. Sorgli gare saker än så hafva runnit mig i sin-: net; jag har tänkt på dig, mitt barn. Han spratt till och fästade sin dystra blick på modren. Föremålet för hans sorg hade mycket sällan kommit på tal dem emellan — aldrig på senare tider. Huru vemodsfulla voro icke nu hans ögon! Det blåa deri tycktes nästan alldeles bortsköljdt och förbleknadt, under dem lågo mörka skuggor, som talade om sömnlösa nätter. Och hvad har du funderat på om mig, frågade han, jag är ju alldeles kry? Detta var hans favorituttryck, men betydde numera föga, ingen kände det bättre än den oroliga modren. Jag vet inte, hvad du menar med alldeles kry, svarade hon, men jag, din mor, som skulle vilja ge mitt lif att göra dig lycklig, har all anledning att tro dig vara alldeles motsatsen. : Hon kände en konvulsivisk rörelse af den hand, som omslöt hennes — Stilla, John, fortfor hon, jag talar inte nu om den timligalyckan; jag vet, att du i det