, IOSKkOrAER, SOM 1 Allmännet annu ICKO ar Dorjad, torde knappt blifva medelmåttig. Om Sveriges utrikes handel och sjöfart i äldre tider. (Föredrag i Svenska Örlogsmannasällskapet af kapten A. F: Lind af Hageby.) Hedrad med förtroendet att vara föredragande i 6:te vetenskapsklassen, skall jag i det följande kortligen beröra några fakta rörande vår utrikes handel och sjöfart, från äldsta till närvarande tid, och särskildt framställa en jemförelse mellan landets export och import för omkring 100 år sedan och nu. Redan från äldsta tider har vårt folk varit ett sjöfarande folk, men under ett tidehvarf, då krigarens yrke så uteslutande var det förnämsta, att ingen annan död ansågs ärofull än den på valplatsen eller åtminstone genom svärdsegg, kunde icke billigtvis utrikes handeln vara i synnerligt flor, om än landet till utbyte erbjudit tillräckliga produkter. . Enligt flere häfdatecknare skulle vikingafärderna mera skyddat än skadat handeln och äfven enligt Hjalmars vikingalagar synes så varit förhållandet. Men vare härmed huru som helst, så är det likväl sannolikt att Sveriges handel under dessa aflägsna tider var af ringa betydenhet och inskränkte sig till något varubyte med Ryssland, Frankrike, England, Nederländerna och Mycklagård eller Konstantinopel; samt att Sverige den tiden hade intet annat at: erbjuda iutbyte mot söderns lyxartiklar än det guld och silfver, som vikingafärderna inbringade, hvilket visserligen kunde vara betydligt, men ej af någon vigt på handelsvågen. Innan grufvorna blefvo upparbetade så, att jern och koppar kunde blifva ordentliga stapel-artiklar, inskränkte sig troligen utförselhandeln af egna produkter till pelsverk. Den äldsta siferuppgift, som finnes på Sveriges folkmängd är för året 60 e. Ch.f. och skall hafva utgjort 69,600 personer. Om man får tro gamla uppgifter så kunde Sverige i 13:de århundradet afsätta säd och viktualier åt Holland, England, Danmark och Norge, men hvilket sedermera aftog, tillföljd af farsoter, krig och ändra orsaker, ej minst den, af jordens mindre bördiga be skaffenhet, så att landet ända från år 1650 till 1819 med få afbrott måste årligen införskrifva ansenliga qvantiteter spanmål, men har sedan 1820 så utvecklat sig, att spanmål kunnat årligen utföras. Fisket var ett näringsfång från äldsta tider, och i 11:te århundradet var det hufvudnäring i Bohuslän och föreslogs till utförsel året 1663. Osmund-jernet omtalas som användt redan i äldsta tider — jernbruk omtalas hafva funnits i Skåne under 12:te århundradet äfvensom i Halland, Wermland och Dalsland. Nederlagsplatsen för så väl jernet som andra fabrikater var Wisby. Koppar exporterades sannolikt redan då, åtminstone till sistnämnde nederlagsort. Våra nordiska lagar inskränkte eller förbjödo handeln för vissa personer, som ej ansägos fullt bemyndigade dertill, såsom t. ex. bland annat säger Östgöta-lagen att bondens hustru fick ej köpa för mera än 8 penningar eller sälja för mer än 5 enligt Skåne-lagen. Att silfver nyttjades i handel synes af de många blandningar deraf som omtalas, men rent silfver nämnes ej förr än i 12:te århundradet. Att handeln under denna tid var ett jemförelsevis mycket utbildadt yrke, kan man äfven se af den s. k. Konungaspegeln, en af de märkvärdigaste skrifter som finnas i behåll från medeltiden, författad i 12:te årkundradet. Sveriges handel och sjöfart kan man egentligen räkna tagit sin Början från konung Gustaf I:s tid, då tillintetgjordes den rika hansestaden Libecks makt och befriades Sverige frän de bojor, i hvilka Hanseförbundet slagit Sveriges handel. Under lenna tid blef först påtänkt att med svyenska handelsskepp besöka främmande ham nar, och år 1550 afseglade från Stockholm några svenska skepp genom Öresund till Nederländerna och Frankrike, för ätt hemta salt, kläden och andra nödiga varor. Oaktadt oroligheterna med Danmark, de svenske köpmännens oförmögenhet äfvensom fartygens mindre lämplighet för så långa resor, tillskyndades riket ej obetydlig vinst, då varorna såsom saltet m. fl. togos ur första hand, hvarigenom prisen gjordes billigare och förorsakades bättre afsättningar för egna tillverkningar. Vid konungens: tillträde af regeringen, uppgaf han att statens inkomster utgjorde blott 24.000 mark och utgifterna 60,000. Redan 1537 började konungen samla silfver: det s. k. Eskils gemak på Stockholms : slott, utgörande tvenne hvalf af 9 å 10 alnar i alla dimensioner och vid hans död: voro dessa jemte tvenne andra dylika fyllda : med silfvertackor, ; Vid konungens död egde landet 62 far.yg om 3150 lästers drägtighet, för bedrif vandet af den aktiva handeln. Af dessa beöpte sig 1790 läster på Stockholm. Under konung Carl IX:s tid fortsattes — och utsträcktes ännu vidare ikring — den svenska sjöfarten till utrikes hamnar; då egynte ilera svenska skepp gå till Westerhafvet att inhemta alla för riket nödvändiga varor, men liäbeckarne, som ej kunde tåla utt svenska skepp seglade på utrikes orter, ökte på allt sätt lägga hinder i vägen och singo så långt att de uppbringade några af le svenska Handelsskeppen. Emot dötta gjordes anstalter, så att man cunde uppbringa äfven af deras skepp oeh å flera sätt brukades represalier. Lybecarne blefvo tvungna att-lemna de svenska keppen fri fart, och fingo se huru deras :! ge handel i Sverige allt mer och mer af ! j og: Flera förmåner-och privilegier erhöllo le, somseglade -på Westerhatvet, så att ;venska handeln växte till och förkofrades, Den store konungen Gustaf EF:dre Adolf örsummade ej att följa sin höge faders xempel, var sorgfällig om att sjöfarten på strikes orter, skulle blifva hållen vid makt.