Aftonbladet – 23 juli 1872, sida 2

Halloh, George! utropade den gamle mannen, Vi väntade dig knappast tillbaka i qväll. Hvarför inte, onkel? svarade han, ska kande onkelns hand, Anser ni mig inte en man för mitt ord? Jo, utan tvifvel, George! var svaret — men ni tänkte att Ariscedwyns anspråk på dig måste träda i skuggan för stadens och Milboroughs, Då misstog nier, onkel. Ryder, var god och räck mig vinkaraffen! Huru befinna sig damerna, William ? De voro blomstrande, då de nyss lemnade oss, Jag har varit ute och åkt skridskor i dag. Men fruntimren voro into hågade, och nu tror jag inte det yppar sig något vidare tillfälle för dylika nöjen. Isen var så lös 1 dag — det töar starkt Ja, det kan man bäst döma af väglaget; gatorna i London kanna inte beskrifvas. Hura länge var du der i morgse? Endast nägra timmar. Apropos, Wil liam, jag har ännu inte gifvit din hustru någon bröllopspresent, jag valde en småsak i dag i staden, hvilken jag med ditt tillstånd ämnar bedja henne mottaga. Jag förmodar, att jag måste vädja till dig först? Han tog upp ur fickan ett af dessa små förtjusande maroquins:tuis, hvilkas utsida alltid sqvallrar om ett briljant innehåll. Om detta konnat tala, skulle det icke öfverdrifvit löftet om sitt. Det var endast ett armband, ett smalt band af mati göäla med ett spänne af diamanter, men ett spänne, som hade. uppslukat ett hundra pund sterling af kapten Trehernes kassa, William Treherne var förtjust. Han var sjelf en smulgråt, som sällan ödade pengar på någon annan än sig sjelf, men gerna såg, att andra gjorde det, då han i någon mån kunde få godt deraf, Han skulle sä