Aftonbladet – 20 juli 1872, sida 3

,11!4 spelade militära musikkårer på båd: platserna. Under tiden 8—10 afsjöngos sån ger af de olika sångföreningarna samt ar tilleriunderofficerarnes och norska jägare kårens sångkörer, från kl. 7!1a—12 dans på dertill uppförda dånsbanor. Kl We 12 af I brändes fyrverkeri på slottsplatsen, hvarmed festen afslutades vid midnatt. LITTERATUR-TIDNING. T ännehåll: Samlade berättelser äf Claudo Gerard — Cornelius, hans vänner och fränder, sjelfbiografisk teckning. — Den skandinaviska tidningspressen i Förenta Staterna. — Litteraturo ch konstnotiser. Samlade berättelser af Claude Gerard. Första häftet: Dagdrifverier och drömmerier, skizzer ur Stockholmslifvet. Det är obestridligen med en känsla af lättnad, som man från åtskilliga andra tröglästa arbeten vänder sig till förevarande häfte af den kända signaturen Claude Gerard. Man grubblar ännu en gång på hvem som kan dölja sig under denna mystiska ännu ej genomträngda anonym, och under den angenäma spänning, som nyfikenheten alltid medför, börjar man läsningen af dessa dagdrifverier -och drömmerier, hvilka man liksom från en dröm erinrar sig, sedan den tiden de stodo att läsa i Aftonbladets följetong. De utgjorde då förstlingen afen ung författares verksamhet och inneburo i denna egenskap så stora löften, att vi sedan vid hans förnyade uppträdanden känt oss mer eller mindre besvikna i vår väntan. Vi glädja oss derför åt att få förnya bekantskapen med den friske och qvicke Claude Gerard, sådan han ursprungligen var, innan hans fantasi tog en allt för afgjord riktning åt det mystiska. Med ett ord: man börjar sin läsning i väntan och nästan half föresats att här finna något riktigt pikant, hvartill nyfikenheten rörande författarens egen person i ej obetydlig grad bidrager. Månne de föreliggande berättelserna fullt motsvara denna väntan? Förf. sjelf yttrar i företalet några ganska sanna ord rörande den förmåga attförändra icke endast en författares, utan kanske ännu mera allmänhetens tankar, uppfattning och smak, som en så pass lång tid som femton år eger. Kommer då dertill att den Claude Gerard, som för femton år sedan var en gryende litterär förhoppning, nu bör beteckna en författare i sin fulla mognad, samt att man nu i en bok erhåller samlade berättelser, som i en tidnings följetong ansågos vara af en mera efemerisk natur och derefter bedömdes; sä bör det icke förvåna hvarken förf. eller läsaren, om de nu mera ej fullständigt kunna motsvara hvarandras förväntningar. Dermed vilja vi för ingen del hafva sagt att Claude Gerard skulle hafva gjort orätt i att ånyo utgifva denna berättelsecykel. Tvärtom anse vi den ännu, såsom vi efter det minne, hvilket läsningen deraf första gån gen hos oss qvarlemnat, i vår första notis om dess förnyade utgifning yttrade, innehålla förf:s kanske friskaste ungdomsskizzer. En öppen blick för företeelserna i lifvet, en ganska stor talang att på ett ledigt sätt återgifva hvad han iakttagit, qvickhet och finhet i reflektionerna och en icke vanlig förmåga af uppfinning utmärka dessa ungdomsarbeten, Dock förspörjes äfven här den motsägelse mellan ett bemödande att ända ned i de minsta detaljer återgifva de yttre omständigheterna och en allt för lössläppt fantasi vid uppfinnandet af sjelfva fabeln, hvilken i förf:s senare arbeten framstår såsom hans största svaghet. Litet mera idealitet i förra afseendet, litet mera nykterhet i det senare skulle vi tillönska förf., och hans onekligen högst spännande förmåga att berätta skulle derigenom vinna ofantligt. Ett fel hos förf., som troligen har sitt ursprung i den kärlek för franskalitteraturen, som uppenbarar sig i hans val af signatur, är hans bristande sinne för det sedliga. Utan tvifvel är en teckning af osedliga förhållanden både berättigad och under vissa omständigheter nödvändig, men den måste då vara gjord med en på en gång lätt och allvarlig hand. En lättsinnig behandling deraf, antingen så att det synes hafva en viss retelse för förf, sjelf, eller så att förbrytelsen ej framkallar sitt straff, kommer att såsom resultat frambringa det fula i stället för det sköna. I tre berättelser af de sju, som häftet innehåller, förekomma äktenskapsbrott under de mest vidriga omständigheter. I Nattlogi för ungkarlar, hvilken för öfrigt är förträfBigthålleni den realistiska stilen, samt i Två qvinnor motiveras tvenne bildade och af alla konvenansens skrankor skyddade gifta qvinnors felsteg ej genom annat än den krassaste-sinlighet. I en tredje, Hämden, är väl en slags kärlek med i spelet, men ja mer begåfvad qvinnan här är och ju uslåre föremälet för hennes allt annat uppslukande passion, desto obehagigare blifver totalintrycket, helst dertill kommer att fa l beln är af det otroligaste slag. En fjerde, Var det hon? afhandlar ock en älskvärd qvinnas fall för en man, som med afseende ä bildning och samhällsställning står djupt : under henne, och hos hvilken det enda tilltalande är hans kroppsliga skönhet. Denna berättelse är dock skrifven ej blott med: stor finhet, utan ock med en känsla af pietet, som i förening med det originella i sjelfva uppfinningen göra den till en af samlingens: bästa. Bäst torde dock vara den lilla skizzen : Sjutton år och tjugutre års, Under en,l: såsom det förefaller, ganska ytlig skildring !1 berättas här en ung qvinnas utvecklingshi-l:t storia, och den berättar sig sjelf blott genom sammanställningen af händelserna, utan