Aftonbladet – 20 juli 1872, sida 2

särskudt egna mer an en ytterst ringa tid, samt att det otvifvelaktigt är vida mer genom enskilda samtal, råd och förmaningar, än genom de vanliga predikningarna, religionsläraren kan vinna fångens förtroende, liksom han endast på det förra sättet kan lära rätt känna hans inre tillstånd. Förf, framhåller, att lärarnes undervisning ej uteslutande bör afse religionen, utan ock gå ut på att bibringa andra kunskaper. Man måste helt visst häruti instämma med fört. De religiösa lärdomarna, de moraliska buden behöfva stödet och hjelpen af en äfven annorledes vidgad och odlad inre verld, der det genom nyttiga och förädlande kunskapers inhemtande mer och mer och ljusnar, samt ämnen för allvarlig eftertanke mer och mer framspira. Hvad kostnaderna för det behöfliga lärareantalet angår, anser förf, en tillräcklig summa (100,000 rdr) kunna vinnas genom en minskning, med 20 öre i veckan för hvarje fånge, af den enligt författarens öfvertygelse; med hänsyn till straffens påräknade, afskräckande verkan, allt för rundligt tilltagna fångkosten. Vidkommande tillsynen öfver frigifne, så finnes visserligen redan polisuppsigt stadgad. Men det är klart att en uppsigt, föranledd blott af misstanke, att den frigifne rufvar på nya brott, kan blifva ett hinder för den frigifne att förskaffa sig arbetsförtjenst; och exempel saknas ej, att polistjenstemän på grund af den obetydligaste anledning till misstanke häktat frigifne, som sedan befunnits fullkomligt oskyldiga, men efter häktningen och det deraf vållade ogynnsamma omdömet om dem fått ännu -svårare attl skaffa sig försörjning. Förf. anser nu ej) all polisuppsigt böra undanrödjas, utan borde det bero af fångens uppförande under strafftiden, om han för viss tid skall stå under myndigheternas uppsigt. Men utom denna negativa tillsyn, detta misstänksamma aktgifvande å frigifne, som man vid Istrafftidens slut ej ansett sig kunna bevilja full och obehindrad frihet, behöfves en mera positiv, välvilligt understödjande tillsyn, för att underlätta den frigifnes bemödanden att sig ärligt försörja, medelst anvisning på sysselsättning och uppmuntrande råd. För en sådan tillsyn äro polismyndigheterna ej lämpliga: deras verksamhet förutsätter eller åtminstone medför landra egenskaper och vanor, hvarförntom de laf de frigifne betraktas såsom naturliga fiender. Förf. vill derför hafva denna paternela tillsyn öfverlemnad åt särskilde af fångvårdsIstyrelsen antagne inspektörer, för hvilkas aflöning fängelsernas besparingskassor, som år 1870, utgjorde 48,000 rdr, torde lemna erforderlig tillgång. Uti Irland har man funnit en sådan åtgärd mycket ändamålsenlig. Som det nu tillgår i vårt land, synes man snarare vilja stjelpa än hjelpa, när en frigifven återkommer till hemorten. De iförsvarslöshetsstadgan föreskrifna tillsynsmän lära vanligen fatta sin uppgift så, att de böra framför allt bemöda sig om, att kommunen med första må blifva qvitt en hemkommen fånge. Man är rädd för brottsliga tilltag — hvilket visar att man ej tror på det utständna straffets förbättrande verkan — man är rädd för fattigvårdens betungande, och helre än att åtminstone försöka att räcka den genom straffet med samhället försonade brottslingen en hjelpsam hand, unnar man kronan alltför gerna att kläda och föda honom — och derför äflas man att få honom dömd, såsom försvarslös, till allmänt arbete, En af kärnpunkterna i den genomgripande reform, förf. förordar, är förslaget om för-l bättringsanstalter för unga brottslingar om 15 till 20 år. Antaletstraffångar af nämnda ålder 1870 var 585, hvartill kommo 85 försvarslösa under 20 år. Med hvilken snabbhet en mängd af de vid femton, sexton års ålder första gången straffade tillryggalägga! den bana, som leder till lifstids straffarbete, l har förf. med förfärande exempel visat. Dessa unga fångar, som knappt lemnat barndomen bakom sig, och af hvilka, genom en annan behandling efter första förbrytelsen, åtminstone en stor del skulle kunna räddas, utgöra en plantskola för lifstidsfångarnes klass. De fleste hafva, såsom barn, saknat vård och uppfostran, hafva stundom af dåliga föräldrar lockats eller rent af nödgats att ljuga, bedraga och stjäla. Det tjenar till intet att blott näpsa och sedan släppa sådana subjekter. Frigifne efter ett cellstraff, hvarunder intet gjorts för att bibringa dem uppfostran, eller, ännu värre, efter flerårigt umgänge i gemensamhetsfängelser med förhärdade brottslingar, återfalla de snart till nya brott; och det dröjer ej länge, innan staten får åtaga sig deras försörjning för lifstid. Om man blott fäster sig vid frågans ekonomiska sida, som dock ej får anses som den vigtigaste, bör det väl ej blifva kostsammare för staten, snarare tvärtom, att i särskilda förbättringsanstalter underhålla de unga brottslingarne, än att föda och kläda dem, flertalet för vida längre tid, i fängelserna. I Frankrike har det af förf. förordade system en längre tid pröfvats och bestått profvet. Redan 1834 anlades åkerbrukskolonien vid Mettray, men för den ytterligare utveckling, denna sak rönt, har man förnämligast att tacka den fräjdade generalinspektören för de franska fängelserna Ch. Lucas, som 1847 grundade förbättringsanstalten (colomie agricole penitentiaire) i Vald Yevre, der han med 100 unga förbrytare förvandlat ett värdelöst träskland till en vacker, väl planterad och treflig koloni med en mängd nätta byggnader; omgifna af höga, lummiga träd, gröna gräsmattor och smakfulla trädgårdsanläggningar, och der han under årens lopp åt dem sjelfva och samhället räddat och återgifvit, såsom dugliga och ärliga medlemmar, tusental af unga förbrytare, af hvilka väl eljest större delen skulle ha gått sin undergång till mötes. Numera är antalet kolonister i Vald Yevre ökadt till 455, för hvilka staten betalar 48 öre om dagen för hvar och en. När de lemna anstalten, erhålla de genom dess försorg tjenst såsom jordbruks-, vingårdseller trädgårdsarbetare, eller i armen eller flottan. Detta företag — som af förf, utförligt beskrifves — gaf väl upphofvet åt den franska lagen af 1850 om fångvården för unga brottslingar. Franska staten har sjelf anlagt 5 vpenitentiäranstalter för 20os ba rt oh a få fö oh OM Nm mm nt bl a ML